ivarsdotter.blogg.se

Underbart trött och glad efter en dag som "lärare":)

Ännu ett gäng kreativa företagare som drillas i konsten att skapa kontakt med en publik, att stå och vara bekväm på en scen, att skapa nyfikenhet, osv.

En del kallar det presentationsteknik - men vi gör så mycket mer! Vi slipar fram den personliga talarstilen hos var och en, så att glöden kommer inifrån och inte från någon "teknik" (även om det också ingår, som ett stöd att plocka fram glöden!)

Men igår gjorde jag något roligt! Jag var gäst hos Patrik Öhlund, på Kulturcafét Krokodil här i stan. "Vägen till nu" heter en serie intervjuer som går i höst i studieförbundet Bilda´s regi. Han öppnade med min absoluta favoritlåt: "Here´s to life" för att han tyckte att den passade in på mig. Ja, redan där var jag ju såld. Vilken röst han har den där grabben!

(Jag har snott lite bilder från Monicas blogg:)

 

Det blev roligt och spontant. Jag kanske inte är den mest lätt-intervjuade människan (eftersom jag själv suttit "på andra stolen" rätt många gånger). Men Patrik gjorde sitt bästa att föra samtalet framåt, fast jag var bångstyrig ibland. (hade tänkt göra honom nervös just innan med att säga att jag är utbildad av Fredrik Skavlan, när jag jobbade åt SVT... men det hade väl varit för taskigt.. ha ha!) Nä, vi var båda lite nervösa innan för det var fullsatt och ingen av oss hade "kontroll" - som vi är så vana att ha annars på scenen.

Rickard Tjernlund kompade som vanligt. Eller som ovanligt kanske jag ska säga. Han har en sån förmåga att få musiken att bli levande!

 

och så hade jag sån tur att jag fick hjälp av min käraste dotter. Hon kom upp och ägde i låten "To make You feel my Love" (Bob Dylan, fast i Adele-version). Hon har en sån fin röst som går rakt in. (obs! jävig!) och så är hon så självklar på scenen. Inga tillgjorda eller konstiga uttryck. Bara hon, en mikrofon, pianot förstås och en närvaro. I just loooove it!

 

 

Nåväl. Det satt en person i publiken som höll på att ta bort mitt fokus.  Men jag tänkte att hon inte skulle få den makten att förstöra den här ego-kvällen. Så jag såg bara luft där hon satt. "Falska-fasader-människor" kan och vill jag leva utan hädanefter.

Nej, halleluja för äkta, levande och uppriktiga människor! Försökte vara det igår och jag tror att jag lyckades delvis. Jag erkände mina svagheter, min längtan och mina tillkortakommanden. Likväl som jag kunde vara stolt över att faktiskt ha lyckats med en hel del saker i livet ändå.

Efter massa kramar, fina ord, kommentarer, och mail så känner jag mig stärkt i att ta tag i nästa scenprojekt "White Christmas" (som vi spelar på Folkparken i Skellefteå snart).

För ibland undrar jag om jag kanske helt ska byta bana.

 

Nu ladda för morgondagen och fler starka kvinnor på "Våga Prata" kurs! Och ladda, då menar jag försöka sova. Trots PMS, Sonen-Simon-längtan och utan-Alma-natt.

 

God natt!