Italien

Tro det eller ej, men en natt var det tomt i huset. Alltså inga gäster. Kanske låter det tråkigt, men vi tog genast tillfället i akt och begav oss med tåg mot Italien!
Det kändes kul med en utflykt och när "utlandet" är så nära som några mil, så var valet lätt.
Vi tog tåget från Antibes till Ventimiglia. Där hann vi med en kort promenad bara i trakterna runt stationen.
 

Därifrån tog vi tåget mot San Remo. Den här tågskylten tillägnar jag min svåger och snart min hyresvärd Stefan! Det kändes helt rätt att åka tåg mot Stefano:
 

På plats i San Remo var vi hungriga. Trots att vi hade haft en liten matsäck med oss på tåget. (kändes ungefär som att ha picknick på Tunnelbanan mellan Centralen och Mörby Centrum i Stockholm. Alltså helt fel. Men med en kall öl i påsen, var vi ju TVUNGNA att dricka upp den. Och äta mackan till. Trots att folk stod i gången, eftersom det var fullpackat i tåget - och tittade ner på oss.) (eller jag vet ju inte om de tittade NER på oss, men vi satt ju, så vinkeln blev så. Äh, släpp det)
 
Vi fann en restaurang och beställde mat. När vi sedan såg oss omkring, så ser vi att vi sitter mitt i en byggarbetsplats. Där började de just att såga ner en träfasad med motorsåg. Mysigt... nä!
 
Sen möter vi den här mannen (även han håller för örat, när han passerar. Och vinkar samtidigt till mig att han INTE vill vara med på bild. Samme man hade vi just mött, då han viftade åt oss när vi cyklade på en gångbana som var sju meter bred. Tänk att just vi skulle stöta ihop med San Remos ordningsman två gånger under loppet av en timme...
 
Sen passerade en sopbil...
och så mötte vi Lilla spöket Laban (till höger i bild) som ville ha pengar för att jag fotat honom.
 
Men vi åt. Det är vi bra på... trots störningar, och sen vi gick vidare. Tittade på stan och jag kände mig "bortskämd" att ha fått bo i en sån vacker miljö i sommar. Det här är väl iofs charmigt, men inte vackert direkt ...
 
Lite shopping hann vi med också:
 
och fina gränder:
 
Jodå, vi fann en gata med affärer också. Kom hem med lite glitter-kläder. Tror jag längtar efter scenen igen..
 
och när krafterna tog slut så fanns det ny energi att fylla på med:
 
Det här var hotellet vi bodde på: Miramare Continental.  Stort, vackert, gammalt och lyhört. Sängar med masonitbotten och ett, jo ETT lakan att dela på till natten. Som tur är - är jag varmlivad och klarade mig med ett hörn.
 
utanför växte såna här vackra blommor:
 
Fina promenadstråk (där man alltså INTE fick cykla)
 
Trots att vi är så bra på att cykla! Bara sadeln vore i rätt höjd så...
 
...och det roligaste av allt (för mig alltså) var att en fågel sket på Cia´s huvud. Eller det är ju egentligen inte roligt alls. Men jag skrattade hysteriskt. (ett gammalt minne från en utlandsresa med systrarna dök upp i huvudet då en stor-satans-mås-jävel, sket mitt på Anitas huvud så det "splätte" på alla oss andra) Det Cia fick på huvudet var en liten "splät" bara. Och hennes solglasögon tog emot den värsta smällen.
 
 
Jag hade hört att det betyder tur om man får fågelskit på sig - så vi drog iväg till Casinot, där vi först började med att tvätta håret på Cia inne på damtoaletten och torka det under den där blås-tork-apparaten i sann Mr Bean anda. Och en GT och lite pling och plong senare (och INTE rikare!) så åkte vi tillbaka till hotellet. Fast jag fick känslan av att hon ville stanna liiite längre:
 
Nåväl, vi avslutade och  cyklade hem igen, för det hade nästan hunnit bli mörkt då. En snabb piff och ner till hotellets restaurang.
Nu finns det en del jobb här i Italien om man vill jobba på "mysigheten". Här var det "full patte" på ljuset och när vi kom hade de övriga gästerna (läs pensionärerna) just ätit klart. Så där satt vi i en tom restaurang och med två kypare som ville gå hem. Vi drog i oss en tre-rätters på 45 minuter. Phu!
Sen blev det lite rolig foto-session förstås, för Facebook.
"det är svår-raggat i San Remo". Vi hade roligt när vi fotade. Sen förstår inte alla vår humor - men det får man lämna:-) 
 
Så gick vi ut i trädgården för att avsluta kvällen. Vi platsade bland pensionärerna, för när kl. var 23 så kunde inte den vildaste Italienaren ens, få oss att vara vakna.
Inte för att vi såg några vilda Italienare...så, svår-raggat var bara förnamnet. Men å andra sidan hade jag inte tänkt ragga här heller.
 
Jag brukar tänka på min mammas ord, när jag 1985 åkte till Mallorca på reseledarutbildning. I breven jag fick stod det alltid avslutningsvis: "akta dig för utlänningar". Idag skulle den meningen anses rasistisk, men då var det bara 100% omsorg och okunskap. Hon hade garanterat älskat en "utlänning" om jag kommit hem med nån då, för hon älskade allt och alla. Särskilt de i familjen. Nä, kom jag inte hem med någon 1985, så inte kommer jag hem med någon 2013 heller. Jag hoppas att det ska finnas någon på närmare avstånd, när jag är redo för det!
 
Så ikväll när vi åt kina-mat, så fick jag en "lycko-kaka" med meddelandet:
Så nu väntar jag med spänning! :-)

Och när Kristina var här, så övade vi på "anknäbben" - den där pussmunnen som väldigt unga kvinnor ofta gör på bild, snett tagna uppifrån, av sig själva, med mobilkameran. Jag tror att både jag och Kristina måste träna en hel del, innan det blir nåt ragg för oss. Å andra sidan så är jag inte så säker på att jag vill ha en partner som tänder på anknäbbar.
 
 
På återhörande!
Nu ska huset städas...!!

Födelsedagar och utflykter

 
Jag är helt förvirrad. Vet inte vart jag ska börja... jag har ju missat att skriva om så mycket...
 
 
Men OK - om jag samlar mig lite och gör en bild-blogg idag. Eftersom jag har flera dagar med "luckor" i bloggen. Kan liknas mer vid en adventskalender än en blogg.
Nåväl, det har varit vänner på besök i Antibes. Inte alla har bott här (vi är ju ett litet exklusivt B&B och några har hyrt lägenhet här bredvid, eller andra hotel, för att det blivit billigare så) men jag har förstås passat på att umgås när de varit här! Och alla har fått se Antibes från ovan, från vår fiiiina takterass.
Varje kväll däruppe är unik. Här är några "himlar" från senaste veckorna: (bara fotat med mobilen)
Fullmåne över Grimaldi-borgen och Picasso muséet:
och en solnedgång vid bergen...
...och här ekar skratten över takåsarna, när gästerna umgås med varandra:

Det STÖRSTA som har hänt sedan sist, är att jag haft syster med väninna här! (och de ville umgås med mig, så då förkortade de mina arbetsdagar genom att hjälpa till! Så de har städat, handlat, plockat, diskat, skurat, hackat, putsat, osv. Vilka vänner va??) Här är de:
 

Och det ROLIGASTE som hänt är att min dotter bokade en typ "sista-minuten-resa" och kom och överraskade min syster... (vi gillar verkligen överraskningar i den här familjen. Roliga alltså). Jag sa att jag skulle till nån Marc, med papper om turistskatten - och syster Mona och kompis Kerstin, åkte till stranden och väntade. Men jag åkte istället till flygplatsen och hämtade guldklimpen!
 
 
 
På stranden, under tiden,  låg de i godan ro och badade och pratade och skrattade (de har väldigt lätt till skratt, de här damerna. Särskilt här, när vågorna välter omkull Mona. Och i vår familj, när vi skrattar, tappar vi all kraft i benen och blir liksom liggandes...Det fanns några fler bilder, men som jag av hänsyn inte lägger ut här. Vansinnigt roliga! )

Så vi var precis på väg att packa upp en matsäck som Mona och Kerstin hade med sig, då hon kom. Gissa deras miner då Linda-Marie, dök upp några minuter efter mig... Hann inte fota ögonblicket, men här, några minuter senare är det kram-kalas!

Min syster, som fyller 60 i år (och som fått pengar i present av nära och kära, för att göra den här resan möjlig) har blivit lite som en mormor för Linda-Marie. Eftersom min mamma, Linda-Maries mormor dog för mer än 10 år sen. Mona har (liksom mamma hade) ett stort hjärta. Hon har alltid delat med sig av det hon haft, även om det i perioder funnits små tillgångar. Och aldrig förväntat sig något tillbaka. Det finns alltid mat när man kommer dit, alltid kaffe, alltid ett handtag när man behöver hjälp, alltid en säng bäddad (om man vill sova över), alltid en famn att gråta hos, och ett öppen sinne som tar emot och delar glädje. Det finns tid för skitsnack, tarotkort, tupplurar och läsning. Hon är, helt naturligt en givare. Och glad för andras framgångar! Alltid glatt påhejande på våra äventyr, jobb och relationer. Hon har själv varit sjuk och levt med smärta i många år, men aldrig har man hört henne klaga. Och trots hennes egna bekymmer i livet, så har det alltid varit naturligt att åka till henne med sina egna bekymmer. Mina och barnens senaste fem år, har ju innehållit en del sorger och då har Monas stuga funnits som ett självklart ställe att åka till. Aldrig har väl Ronny Erikssons ord passat bättre än nu, att beskriva Monas hem och hjärta:
 
Det är dit man kommer när man kommer hem.
 
Och nu har hon fått i mångfald tillbaka... Utan att avslöja för mycket (innan jag frågar vederbörande) så kan jag bara säga, att hon nu fått feedback från livet,  i form av både i kärlek, pengar, upplevelser och hälsa. Och det finns inget mer rättvist i den här världen än det! Vi har firat hela veckan, både hennes "nya liv" och 60 år och mina 47 år, som jag fyllde då de var här! Det firade vi med bakelser och champagne!
och en sen kvällspromenad med fullmånen som glittrade i vattnet.... och en god middag ute på Bistro 44.
 
En dag tog vi en låååång promenad runt Cap de Antibes. Vi gick i flera timmar. Kanske fyra om vi räknar allt som allt. Men med ett badstopp förstås!
 

Och en dag tog vi bussen till mitt favoritställe: Saint Paul de Vence.
 

Denna gamla, helt enkelt charmerande lilla by uppe i bergen!
 
 
Med en alldeles fantastisk utsikt...
 
och mysiga små gränder..!
Och det var så kul att ta med dem på olika äventyr - för de var så otroligt tacksamma! Allt var "underbart - perfekt - som i en film - som i en dröm - lysande - jajjamän" osv... Då är det lätt att vara guide!

 
Det enda lilla smolket i bägaren var att Linda-Marie åkte på en magsjuka. Som "tur var" (vilket man egentligen inte kan säga i samma mening som mag-sjuka), bara från en eftermiddag, till nästa morgon. Så hon var med på allt, även om hon förmodligen inte hade så mycket ut av St Paul de Vence-trippen, då hon inte mådde så bra.
 
Men förutom det - så var de få och intensiva dagarna här med "La Familia" - helt fantastiska. Skratten tog flera dagar att klinga ut, efter de hade åkt...
 
 
 
 
Jag återkommer inom kort med en rapport från Italien. Som innehöll picnic på tåget, fågelskit i håret, casino, märklig middag och masonitsäng.
 
Väl mött igen!
 
 
 
 
 

Långliggare och julbord

Vaknade i morse av att det stormade utanför. Jag är ju rätt obrydd om väder själv, men gästerna vill ju gärna ha sol när de är på rivieran. Och Frankrike levererade igen..! Redan till lunch var det vackert och jag själv hamnade på stenstranden framåt eftermiddan med en bra bok (och lite sömn förstås!)
 
(gott om plats på stranden nu. Skönt! Och Inga fiskare idag...)
 
Ikväll plingade det på dörren och så kom det ett par Hudiksvallsbor och hälsade på. Det är förstås Cia som var "upphov" till detta, (och Facebook!) men eftersom hon inte var på plats så fick jag istället en trevlig stund med Maria och hennes man (minns inte namnet... Bertil kanske..men han var ursprungligen från Kalix, så han var godkänd på direkten!) Får återkomma med bild, då vi ska ses och äta middag ihop nästa vecka om allt stämmer!
 
När vi satt i köket så hörde vi glada skratt uppifrån terassen så vi gick dit. Husets alla gäster (8 st just nu) satt där uppe och drack vin och pratade. Jisses vilken go stämning:-) Särskilt när Anders hittar ord på pitemål som tyskarna kunde! ("schwåger" och "swåårn" - svåger och fläsksvål) Språk-snacket fortsatte och jag skulle förklara för Maria att paret från Tyskland var långliggare här på Rue Sade. "Longlayers"  fick jag till utan att tänka. Dessutom är paret på smekmånad...
 Nu är jag ju van att folk skrattar åt det jag säger, men inte när jag "gör bort mig". Då får även JAG skratta!! Så underbart!
 
Nä, kära vänner. Jag har fullt upp med att förbereda systers ankomst i morgon, så det blir inte mer än så här idag!
 
Jo!! Just Ja! Vi har ju släppt biljetterna idag till WHITE CHRISTMAS! Så nu kom bilderna till användning - de vi tog här i Antibes förra veckan!
Jag hoppas att ni som vill och kan - bokar bord och kommer:-)
 
 

Kalas!

I morse fick jag, förutom att göra frukost, fixa presenter och sjunga lite, då vi hade födelsedagsbarn i huset! Malin Skoog Becker hade den goda smaken att fira sin födelsedag här i Antibes, tillsammans med sin pojkvän Martin. (kanske, kanske hade mamma Christina ett finger med i spelet:-)) Hon är nämligen den enda gästen som kommit till Rue Sade TVÅ gånger i sommar. Och nu alltså hennes dotter! Nu tar vi inga bilder på morgonen, så här får ni bilder på födelsedagsbarnet från ikväll, då vi firade med bubbel uppe på terassen! Jag lovar att skratten studsade över taken här i gamla stan!  Här med hennes charmige pojkvän Martin (som är den enda i sällskapet som har en lite annorlunda dialekt - skånskan) Malin hade idag frågat Martin, "vad sa han?" om någon som talade franska. Hon tyckte att skånskan ändå påminde lite om Franskan och att Martin KANSKE hade fattat vad de sa.  Jag är benägen att hålla med henne. De där "R:en" borde gå lättare att lära sig om man är från Skåne....??  Men förutom Malin och Martin på kalaset, så kom även Birgitta och Anders. Här är vi inne på ämnet "gäddhäng". Jag lovar att samtalsämnena på detta 25-års-mini-kalas, kanske inte var typiskt 25-års kalas-prat.  Nästa bild här nedan, berättar Anders för Christina om hur han fick tårar i ögonen, då han hörde Lasse Erikssons visa "stället" - när han var ung och bodde i Stockholm. Han körde bil och fick stanna bilen och bara lyssna på radion som spelade:

Jag vet ett ställe där skogen dräller av kantareller.

Där lingontuvorna lyser röda av mogna bär.

Där mossan bäddar sitt gröna bolster i mjuka gropar

och videsnåret vet att bevara en hemlighet.

Och vid det stället brukar jag möta mitt hjärtas blomma,

som lingondruvorna lyser glädjen på hennes mun

Och när hon skrattar får hennes kinder små mjuka gropar.

Hon är den finaste som jag känner på våran jord.

Jag får än en gång vara benägen att hålla med. Han kunde det där med texter han Lasse!

Christina - denna vackra pärla, som var gift med Lasse. Hon delade generöst med sig av historier om honom, om den här sången,  men förstås om en hel del annat också.Och hennes trevliga väninna Anna-Lena, som då och då fick en syl i vädret i detta snack-saliga gäng Så efter att vi avhandlat Facebook, veganer, avlyssning, roséviner, tågluffning, Monaco, liv och död, så var det dags att gå ut och äta. Här är i alla fall hela det "lurviga" gänget som fick vara med på kalaset! Det har idag också kommit ett par från Tyskland som firar sin honeymoon. (honungsmånad??) alltså bröllopsresa. Så i morgon blir det frukost med Svengelska, lite tyskt och så skånskt pitemål. Härlig blandning!

Riga

 
 
Jag har inte berättat om Riga!
Jag tar det idag, för jag kan inte rapportera så mycket från Antibes denna kväll. Det har mest varit det vardagliga livet (frukost, städa, handla, checka ut, städa, o.s.v)
Ja, och så har två trevliga ungdomar kommit hit idag (varav en är en dotter till en vän. Jäklar så lika de är..! Får skärpa mig för att inte stirra och le) och två underbara damer har checkat in ikväll! Men de presenterar jag närmare i morgon (måste fråga alla först!)
 
Den 21: augusti drog jag och syster Britt till Riga. (Det var under blogg-torkan) Vi hade fått ett uppdrag där. Ett svenskt företag som hade förlagt årets Kick-off i Riga. Vi skulle föreläsa och passa på att semestra några dagar. Trevligt!! (tänkte vi)
 
Här en suddig bild på Britt - men vill bara visa att hon är en förebild då det gäller att packa lätt! Kolla den lilla väskan! Den rosa är min.
 
Jag trodde vi skulle till Litauen. Britt trodde vi skulle till Estland. Men vi var alltså på väg till Lettland. Ja, det förstod ni andra redan på rubriken. SÅ smart är jag. VAR jag.

Jag borde ha läst på bättre om Rigas historia innan jag åkte, så hade jag kanske varit mer förberedd på vad som väntade mig.

Nu vet jag att valutan är ”Lats” (och att Swedbank är stort där) att staden ligger vid floden Daugava (och måste ha inspirerat Lars Winnerbäck??) att det är den största staden i Baltikum. Att år 1621-1710 var Riga svenskt (hemska krig förstås, både före och efter..  )

Det är faktiskt så sent som 1991, som Lettland blev självständigt igen efter den Sovjetiska ockupationen. Från Wikipedia: ”Andelen ryssar i Riga ökade under hela sovjetperioden (1944-1991). Förryskning var ett led i den sovjetiska politiken samtidigt som tiotusentals letter fängslades och deporterades till avlägsna platser, till exempel Sibirien.”

Då börjar man förstå… den tunga blöta filt som ligger över stämningen i Riga. Det är fasader som putsas och renoveras och det är försök till fina turiststråk. Men blickarna är tomma och energilösa. Ett trevligt "Hej!" är sällsynt på affärer och det finns något i luften som är tragiskt, som man börjar förstå när man läser deras historia. Jag säger inte att det är dåligt att vara i Riga – nej, för tusan – åk dit så de får fart på sin tillväxt! Men de har haft det tufft. Tiggare, uteliggare, drogpåverkade, gamla, sjuka, som man bara ville hjälpa! Men istället gick man där och höll hårt i väskan. Och det var tur - för Britt var sååå nära att bli rånad. Hade jag inte skrikit och varnat henne, så hade hon garanterat varit utan väska. Mitt på dagen, på marknaden, inte speciellt trångt, helt öppet. Och ingen reagerar liksom.

Nåväl, jag ska inte smutskasta Riga, de behöver som sagt oss turister!

 

 

Några av de lite mer udda upplevelserna kommer här iaf:

Gå på offentlig toalett i Riga, är en särdeles upplevelse. Du står i kö. Betalar några ören (lattar, slattar?) till en äldre kvinna (som borde ha fått gå i pension för läääänge sen) får ett kvitto (!) och av en annan dam får du toalett papper (fatta om man ska skita – då måste man be om mer! Med tillhörande blickar) 

 (den stackars tjejen hade tappat pappret, på golvet, men fick inget nytt. Hoppas hon skakade av sig sen bara)

När man väl var inne på toaletten så stank det så mycket urin (de kanske inte har tid att städa eftersom de ska ta betalt och ge ut papper) så man fick andas genom näsan (fast då tycker jag det är äckligt att man andas in den där luften utan att ”rena den” genom näsan så då andas jag nästan inte alls) Så proceduren med att lägga papper på ringen, få av sig byxorna så att de INTE tar i golvet och sen försiktigt sitta, så man inte är i kontakt med det övriga ”kaklet” – gör att man jobbar rätt så snabbt. Men när jag sitter där så ser jag en sprayflaska med citrondoft. Underbart, tänker jag och sprayar. Nu var den utformad så att själva spraymunstycket var riktat UPPÅT och inte FRAMÅT som jag är van. Så det resulterade i att jag kom ut från den där Lettiska toaletten, doftandes citron.  Med ett tunt lager lite kladdigt spray på glasögonen.

 
Tror inte att den suddiga blicken gjorde så mycket – för efter det skulle vi äta. Det skulle senare visa sig att en suddig blick bara bidrog i det läget. Letade LÄNGE efter en restaurang, där vi befann oss vid hamnen, vid någon slags marknad. Till slut tog vi den enda vi såg, letade lääääänge på menyn efter något som vi trodde skulle gå att äta på det här stället som såg ut som en rysk skolmatsal. (tror jag – jag har aldrig varit i en sån, men ni fattar). Medan vi letade hann folk komma in, beställa, betala, få mat och äta på under sju minuter.
Potatis förstod vi och sneglade på en av de som satt och åt och det liknade palt! Så vi pekade på den rätten och på menyn (det inplastade lite kladdiga pappret vi höll i) och betalade väldigt lite för vår mat. När vi fick det såg det ut så här:
 

Överkokt lite halvmosad potatis, med en vit ostsås som hade skurit sig och vitkål i vinäger. Tror inte jag berättar nåt mer här. Palt hade vi i alla fall INTE beställt.

Men några av de roliga sakerna med Riga, var att vi åkte en riktig turistbuss med öppet tak, hörlurar och rundtur i stan. Lite kylslaget, så här sitter vi koncentrerade med var sin filt:

 

Vi lyckades äta gott en kväll också, på en Italiensk restaurang. Jobbet var jätteroligt då det väl var dags att prata inför konferensen och så fick vi hänga med på kvällen till en restaurang som låg högt uppe på ett tak, mitt i stan. Väldigt vackert!

och en vacker byggnad, som vi passerade när vi promenerade till Radisson hotell, där vi skulle jobba.

Så visst - Riga är värt ett besök. Men kanske mer påläst så man vet vart man ska gå och INTE gå. Vad man ska undvika och vilka typiska turistfällor det finns. Men jag säger bara att Frankrike har aldrig varit vackrare och vänligare än efter tre dagar i Riga.

 

Och medan jag sitter här och bloggar har jag ätit en massa fikon. Så jag är glad att jag inte behöver hämta ut papper i morgon hos någon tant....

God natt!

Besök

Så var det dags för nya pite-bor att anlända till Antibes. Min f.d kollega Anders (Ni minns honom från Scenkväll va? Mannen med de finurliga låt-texterna) och hans fru Birgitta, har tagit några dagars September-semester, utan barn och utan "måsten" och "bara vara". Då passer rivieran perfekt! (även om han ska ut och springa tidigt i morgon bitti sa han... men han verkar tycka det är kul. Helt ärligt alltså)
 
Vi gick till MamaLou - en liten italiensk pärla och i den röda belysningen kanske de ser lite suddiga ut. Men så har de rest ända från "övre-marka" idag. Hortlax alltså:
 
Kul att de kommit och att jag fick hänga med på middag! Det är ju ändå lördagkväll! (fast jag bokade bord och bokade för tre. De fick helt enkelt dras med mig ikväll. Har dock lovat att de ska få nån kväll ensamma:-)
Innan de kom hann jag med att ta hand om gästerna i huset (en från New York och ett par från Belgien) och handla och en sväng till stenstranden. Tänkte att jag skulle ha bättre tur den här gången och åka hem fläckfri, så att säga...
 
Så fort jag lägger mig på rygg så somnar jag. Även idag. Kl. var 16, solen var inte så varm, det fläktade lite lagom och med havets vågor är det som att jag bara försvinner i en ljuv sömn...
När jag vaknar ser jag följande, bara en dryg meter ifrån mig:
 

och på andra sidan ett par män vid ett bord som fixar med fiskegrejorna. Alltså stenstranden mellan Antibes och Nice är flera mil lång. VARFÖR SKULLE DE FISKA PRECIS DÄR JAG LÅG?
 
 
Vill tillägga att det inte var speciellt trångt på stranden. Så jag har några teorier.
Precis där jag låg - där går de riktigt stora fiskarna! (och jag är glad att jag inte badade!) Eller luktar jag illa?
eller...
Jag såg ut som ett ankare som låg där, som de kunde fästa sina långa spön vid...
eller
de var kanske sällskapssjuka, men vid närmare efterforskning insåg de att jag låg där och snarkade och förmodligen dreglade också, så de avstod att inleda någon konversation.
eller
så hade JAG tagit DERAS plats....?
 
Frågorna var många, svaren var...inga! Jag gör som vanligt, säger åt mig själv: "Det du inte förstår får du lämna".
 
Imorgon kommer det fyra nya gäster. Två från Piteå (nä-hä!?) och en från Uppsala och en från ... skåne nånstans. Minns inte staden. Kanske Tomelilla...  och de från NY och Belgien åker hem. Så i helgen blir det en blandning av pite-mål och skånska. Ungefär som om jag och chefen skulle umgås. En obegriplig rolig blandning:-)
 
Så nu blir det sängen och ladda för ut- och incheckningar i morgon!
 
Läste ut boken igår kväll. Låter bilden tala för sig själv:
 
 
 

Feedback

Tomt i huset i natt. Bara jag och allt liv utanför (det verkar aldrig tystna här, men jag har vant mig nu).
Jag ställde ingen väckarklocka, men vaknade till vid soptömningen (och visste att kl var ca 06.00) vid glaskrossen (06.30) när bilen, som sopar gatan kom (07.00) och bilen som levererar fisk (backar in långsamt med tydlig backsignal) till fiskbutiken nedanför mig (07.30). Jag ser det som en snooze mer än störning. Men eftersom huset var tomt, ingen frukost behövde tillagas, så vände jag på mig och somnade om. Flera gånger. Och sov till 11.00. Skönt!
 
Sen dess full rulle med att fixa i huset, köpa blommor, piffa rummen, handla, gå till banken (som var stängd för renovering och ingen visste hur länge..Jag SKA lära mig franska om jag ska jobba här igen!.) ta emot gäster, tipsa om restauranger, utflykter, stränder osv.
 
Här är dagens färska snittblommor - man blir så glad av blommor!
Förundras fortfarande hur roligt det är att ha ett serviceyrke! Tror jag ska börja jobba på hotell efter den här sommaren! Får väl sälja in mig hos Christina på Skoogs Hotell eller hos Carina på Furunäsets Hotell när jag kommer hem... Eller förresten, jag gör det nu med ett par mail från senaste veckan...!
 
Från ett par som bor i Chicago:
"We miss your wonderful breakfasts and have been reminiscing about the fabulous time we had in Antibes and our lovely experience staying at Rue Sade. We hope you have a great last few weeks in Antibes and hope that you’ll be back there next year. Remember, when you plan your next visit to the USA, please come stay with us in Chicago. A & T"
 
och från Miami:
"I just wanted to reach out to thank you SOOO much for a great time in Antibes!! We are still talking daily about the fun, warmth and loving hospitality we felt during our stay. You are wonderful, and our doors will always be open when you get near the USA again!! And we truly mean that! Having you visiting us in Miami would be a total blast!! Please keep in touch and have a wonderful rest of this summer! Cheers, R + T"
 
och så "klipp" ur gästboken, ett lite ovanligt inlägg på rim:
 
Anka, nougat och sopsnubbar
fågelsång, strandmygg och jordgubbar
med tåg till Nice, till klippor på moppe
en dag med bok och någon regndroppe
frukost, Lady Soul och tryffelbrie
1981, 6:e September och charkuterie
fotograf, råttor och tamburin
så var min vecka - Tack Åsa så fin
 
 
Så - slut på säljsnacket.
 
Så det får bli en USA resa nästa år. Jag har inbjudningar till NY, Chicago och Miami nu. Vilken bonus, va?!
Och så till Skellefteå, inte att förglömma!
 
Nu ska jag lägga mig och läsa (ni vet en sån där som man inte vill lägga ifrån sig egentligen) den heter "Livet efter dig" av Jojo Moyes. Nu har jag sista sidorna kvar och Cia har varnat mig att jag ska läsa dem då jag är själv. Ska visst rensa tårkanalerna. Återkommer i ämnet.
 

Spår

Känns som om det inte hänt något idag heller... men så kom jag på att det har det visst! Jag har fixat däcket till Scootern (som hade pyspunka....i och för sig trevligt då jag "lärt känna" killen på macken där jag pumpar däcket var och varannan dag. Fast han är tandlös och trött och säkert less på mig..)
Och så har jag lagat ett fäste till ett visir på en av hjälmarna (läs Cia´s. Den snygga röd/vita. Jag har stor skalle så jag får jämt ta herr-hjälmarna.) Eller JAG har inte fixat Scootern/hjälmen. Men sett till att det blivit gjort! Här står lilla älsklingen upphissad (inte ett spår av mekanikern dock):
 
Fick vänta i ett par timmar, så jag hann se lite nya sidor av stan också. Samt sitta på en pall och lyssna på asiatisk hårdrock. Nåja, jag var ju ledig i alla fall. Sen blev det dyrare än vad de hade sagt... grrr... nytt sorts däck, bättre kvalité... bla bla... ja, ja. Vad gör man när däcket är på?
 
Så då jag ändå var ute och körde så letade jag reda på garaget där vi ska ställa Scootern då vi åker hem. Och så handlade jag lite baby-saker i en affär jag hittade. Visst kan man köpa turkost till en ofödd baby?? Eller känns det "pojkigt". Eller är frågan gammeldags? Det där med rosa/blått-tänket är borta helt va? Jag gillar verkligen turkost. Hoppas föräldrarna också gör det!
 
Sen passade jag på att åka till sten-stranden (för att slippa sanden!) för att njuta av solen. Hade med mig en bra bok! En handduk, en flaska vatten, läsglasögon, en uppblåsbar kudde och en is-te (som jag köpt hos killen på macken, av ren artighet)
Men så glömde jag ju att jag har "my period" (låter mycket finare att ha mens på engelska) och vips hade jag prickiga shorts. Ni vet såna där prickar man inte vill ha. (jag vet att det är en massa folk som tycker det här är äckligt, men 50% av befolkningen har det VARJE MÅNAD fast man inte ens är i närheten av att kunna/vilja producera några fler barn!!)
Så det var bara att packa ihop bok, vatten, glasögon, handduken, kudden och läsken igen och åka hem. Utan ett spår.. hrmmm..
Fan. (och det är på svenska)
 
Så det blev lite papperjobb hemma istället. Nåväl. Lugnt och skönt. Laddar för i morgon och lördag, då blir det fullt hus här igen!
 
Idag har jag också skajpat (Skype:at... jag måste lära mig det korrekta ordet snart!) med min alldeles charmerande och livsbubblande dotter! Tänk vad glad man är när det går bra för barnen! Den här lilla trollungen som är klokare ibland än själva livet! Söt som honung redan som liten och blir bara vackrare med åren.
Jag har så många bilder på henne, men ingen (i den här datorn) på då hon var riktigt liten, så jag väljer några andra bilder istället:
 
En bild från en middag, där hon lärde mig att tillaga sushi (Hon har jobbat på Sushi & Te i Piteå. Proffs:-)

Här är vi i Sthlm på en teater-weekend. En rolig födelsedagspresent till henne! Vi gillade Babbens show och gillade INTE Jesus Christ Superstar. Vi trodde nog att vi skulle gilla olika - men intet!
 
och här är vi i skogen! Här har vi löst många världsproblem tillsammans...
 
Och så har jag haft förmånen att få resa många gånger tillsammans. Här en bild från Kap Verde ifjol där vi var en vecka och bara vilade och läste böcker och badade.

 
Kanske ser det "glassigt" ut... Men jag lovar att det har inte bara varit ljusa dagar i vår relation. Det fanns en period då vi var mycket oeniga om hur livet skulle levas. Att vara tonåring i våran familj var nog inte så lätt. Med en mamma som hade fullt upp med att ta hand om det som pågick i familjen. (och jobb förstås) Det fanns saker som bubblade under ytan som den här damen snappade upp först av alla.
Jag ska nog aldrig glömma hennes ord när jag förkrossat säger: "Men jag älskar ju honom" och hon svarar: "Nej, du älskar bilden du har av honom. Som han var förr. Den personen finns inte längre"
En milstolpe i mitt då - trasiga liv.
 
Hon fortsätter sätta spår ...  
 
 

Palt är inte allt..

...men det är en bra bonus när man känner sig lite sugen på Piteå! Tänk att mina systrar (Tack Barbro och Britt!)  kom på den briljanta idén att posta palt till mig. Just nu står den på plattan och småputtrar. Så om 30 minuter är det dags att avsmaka! Om den är dålig har jag bestämt mig för att gå ut och äta ikväll...
Medan jag väntar så tittar jag på lite bilder från vår foto-session häromdagen där jag bad Monica ta någon bild så jag skulle kunna ha på typ match.com - eller nån annan dejtingsida. Vad tror ni om den här bilden?
Med rubriken: "Helt normal tjej i sina bästa år söker kille för mysiga hemmakvällar" (OBS! IRONI! Just såna rubriker får mig att springa fort och länge! Vaddå sina bästa år, det vet vi ju att de är passerade och vaddå kille, det är ju i princip gubbar man söker.... och mysiga hemmakvällar betyder att man inte har någon fantasi att hitta på nåt roligare?)
Eller kanske mer troligt att man hittar någon om man skriver: "Just blivit fri min fotboja, och jag gillar att leka fladdermus. Eller spöke. Eller flourtant."
 
vips var maten klar! och den GICK ATT ÄTA! Trots att den varit hos franska postverket i nästan en vecka. (vi får väl se hur jag mår i morgon. Men kan man äta surströmming så...)
Skänker en tacksamhetens tanke till Cia´s vänner som kom med en burk lingonsylt i present i somras. Mums vad gott det var!
 
Egentligen hade jag inte så mycket att blogga om ikväll, (det märks va? Palt och spöken) för det har varit en lugn dag. Men så Skajpade (Skype:ade, skypade..??) jag med min son. Han är i Stockholm i två dagar och går igenom sista steget inför antagningen till polishögskolan. Och mamma var nyfiken på hur det kändes och hur han mådde! (och att alla hade varit snälla med honom.) Han tyckte att alla tester hade gått bra och berättade både detaljer och i stora drag. En av intervjuerna är en timme med en psykolog. Många var frågorna och en var bl.a att han skulle beskriva sina föräldrar och sin syster med tre ord. Jag kunde inte låta bli att fråga...! Han hade beskrivit mig som känslomässig, äventyrlig och kärleksfull.
 
Behöver jag skriva nåt mer än det idag?? Nä. Lägger mig superlycklig i hjärtat, lite rörd (jag känslomässig?! :-)och önskar honom en toppendag även i morgon inför sista testerna. Sen åker han till Dublin. Lillgrabben som är så stor och klok och så full av empati och kärlek! (hade tänkt beskära bilden och plocka bort föräldrarna, men jag är totalt obegåvad när det gäller fotohantering!) En bild från förr:

och nu:
 
(bilder från Jennys blogg: http://www.jennymarklund.blogspot.se/)
 

och så en bild med söta Jenny som (också!) ska sakna honom i flera månader! Jag är ju då mer van än henne att sakna honom. De är ju vana att dela allt. Även kakor på gatan i Antibes. Eller macarones heter det visst...
 
Macarones är söta - dessa likaså!
God natt!
 
 

Lediga dagar!

Har några dagar ledigt. Blir nästan svårt då man inte är van. Men först ska jag laga en hjälm, byta en lampa, skura ur kylen, putsa fönster efter sista ovädret, tvätta lite badhanddukar och lite annat pyssel. SEN ska jag sätta mig ner och vara ledig. Just ja, lite bokföring också.
Sen ska jag sätta mig ner och vara nöjd med mig själv!
 
Så sjukt nöjd över den här sommaren! Visst har det varit mycket jobb och mycket spring i trapporna....

Men det har också varit supersköna dagar på stranden..
 
Många roliga oväntande möten...
 
och massor av god mat!
 
 
Jag har tänkt. All denna goda mat jag har satt i mig denna sommar och hur långsamt jag har rört mig... Bara tanken på att springa har gjort att jag har svettats.(ja, jag har ju svettats ändå. Borsta tänderna räcker för att kaskad-svettas, som Cia brukar säga)
 
Av chefens utlovade (utifrån alla trappor i huset): "minus fem kilo och en fast rumpa" har jag lyckats få stenhårda ben, (som min dotter brukar säga "Jävligt snygga ben morsan, synd bara att de inte passar ihop med övriga kroppen") min lilla rumpa har blivit lite hårdare (men den är redan så platt, så det märks inte), men allt annat har växt. Främst magen. Som en liten bula visar den stolt upp att den minsann frossat i både croissanter och rosévin, brieostar och skinkor, nougatglass och crépes. Med mera... Den liksom putar ut lite kaxigt och skäms inte ett dugg! "Kolla - här är en som kan konsten att njuta! Ha!"
 
Min chef hade nog ingen aning om min karaktär när hon utlovade ovanstående.
 
Nåväl. jag har ju lärt mig att bästa sättet  att bli RIKTIGT OLYCKLIG, är att jämföra sig med andra. Därför har jag högaktingsfullt beslutat mig för att njuta fullt ut - även tiden som är kvar. Och sen köpa ett tält som jag kan ha, när jag ska gå på bröllopet  som jag är bjuden på i oktober hemma i Piteå.
 
Så då vet ni - när vi ses - vad ni har att vänta Er. För om man har gått NER i vikt, ja då får man många kommentarer! "Men så fin du är, har du gått ner i vikt?"
Men när man går upp i vikt - då vågar ingen säga nåt. "Men oj då... har du gått upp mycket nu?"
Som om det är så att, smal = fin..... och tjock = ful.
Tyvärr så tror jag allra oftast på den idén själv också. Synd nog präglad av miljö och normer. Jobbar på det! Jag har lovat mig själv att bli bättre på det! Också! (och franska glosor)
 
Eller som pappa sa till mig, om min syster när hon hade gått upp i vikt ... "Hon ha töjje sä bra sista åre´" (hon har tagit sig bra sista året)
 
Det är kärlek det!
 
 
 
 
 

En månad senare

Ok, tre veckor kvar i Frankrike och högsäsongen är avklarad. Jag ska börja blogga igen. Jag har fått så många frågor och önskemål via mail, Facebook och telefon om varför jag inte bloggar längre. Svaret är: Jag har jobbat! Och haft vänner på besök. Då prioriterar jag tid med dem istället för med datorn.

Det finns så mycket att berätta, men det får bli lite tillbakablickar senare i höst och vinter, allt eftersom. Jag tycker själv att jag skriver bäst när jag får göra det från ”nuet”.

Igår gick vi och skulle ha en foto-session vid skulpturen "Nomaden". Hade tidigare gjort ett test som blev så här:

 
och då tänkte vi att det skulle bli bra bakgrund till vårt tema "White Christmas". Ja "Vi" är alltså Monica Lindgren och jag. Med vår vän, fotograf, matspecialist och allt-i-allo Mie! Här har hon fotat oss "på väg" till skulpturen. Visst är vi diskreta? (vi hörde kommentarer som "Oh, they have the same dresses!" Gissar att folk trodde att vi skulle gifta oss. Monica ville inte gå hand i hand med mig...men det är klart. Hon är ju redan gift)
 
 
Alla dörrar till "Nomaden" var låsta! (har förhört oss idag och söndag/måndag är det stängt...vi undrar VARFÖR? DET ÄR JU UTOMHUS??) Nåväl, vi valde en annan bakgrund (för vi hade ju för fan målat oss och tvättat håret) Här är Mie "in action":
 
och hon jobbade på ända tills det blev mörkt...

Här är några kort (av säkert flera hundra tagna):

"Är jag fin i håret än?"
Jo, vi hade roligt under tiden också!

Men sen det blev för mörkt, så begav vi oss mot stan igen för att äta. Då passerade vi lilla badstranden, som låg mörk och öde. Fast den visade sig vara full av liv...marken verkade liksom röra på sig och vi hörde ett ljud som fick oss att springa ut från stranden! Pipande råttor! Massor av råttor som åt från soptunnorna som var på stranden. Fyyy faaaan! Jag säger hundratals, men det är kanske överdrivet... Jag förstår nu varför jag aldrig gillat den där lilla stranden. Har alltid känts ofräscht, men jag har trott att det berott på att det är så många barn som pinkar i vattnet (alltid ljummet där nämligen)
 
Här försöker Monica ta bilder med zoomen, men närmare än så här vågade JAG inte gå igen...

Nej, nu släpper vi det och konstaterar att jag hädanefter alltid badar på stenstranden!
 
Ni som läst bloggen förut, vet att det hälsar på lite folk här då och då. En dag plingade det på dörren och dessa härliga, glada och solbrända pite-bor ramlade in! Det är för övrigt Carithas svärföräldrar längst till höger (som kört husbil ner genom Europa!) Bara ett par dagar senare stöter jag ihop med dem igen när de är ute och cyklar (ja, på riktigt alltså) och det är fortfarande så oväntat att se bekanta ansikten här i stan! Men roligt!

 
...och en annan dag var det ett annat gäng pite-bor som kom förbi och sa hej (något suddigare gäng.. eller fotograf?) Om jag inte är ute och cyklar (hehe) så tror jag att alla damerna har jobbat/jobbar på Sparbanken Nord i Piteå. Sammanträffande eller konspiration??
 
 
...och några andra Pite-bor (som faktiskt kom och bodde här, mycket kloka människor!) Mor och dotter Millbert som jag fick nöjet att äta middag med, en av kvällarna. Dottern bor i Stockholm men skulle studera i Paris (heja!) Så imponerad av modiga unga människor!
 
Men gladast blev jag nog ändå när min kära son och hans fina flickvän bestämde sig för att komma och hälsa på mamma (och svärmor!) Trots att de studerar och trots att Simon ska åka till Dublin snart en termin (heja! igen) och trots att de hade fullt upp, så prioriterade de några dagar med MAMMA...! (ja, och svärmor då...)
 
Med det i färskt minne, ska jag nu lägga mig... Minnas glada dagar och många upplevelser!
 
...och NJUUUUTA av en sovmorgon i morgon. För mina enda två gäster i huset är mina vänner Monica och Mie och de vill också ha sovmorgon. Best friend right now!