En månad senare
Ok, tre veckor kvar i Frankrike och högsäsongen är avklarad. Jag ska börja blogga igen. Jag har fått så många frågor och önskemål via mail, Facebook och telefon om varför jag inte bloggar längre. Svaret är: Jag har jobbat! Och haft vänner på besök. Då prioriterar jag tid med dem istället för med datorn.
Det finns så mycket att berätta, men det får bli lite tillbakablickar senare i höst och vinter, allt eftersom. Jag tycker själv att jag skriver bäst när jag får göra det från ”nuet”.
Igår gick vi och skulle ha en foto-session vid skulpturen "Nomaden". Hade tidigare gjort ett test som blev så här:
och då tänkte vi att det skulle bli bra bakgrund till vårt tema "White Christmas". Ja "Vi" är alltså Monica Lindgren och jag. Med vår vän, fotograf, matspecialist och allt-i-allo Mie! Här har hon fotat oss "på väg" till skulpturen. Visst är vi diskreta? (vi hörde kommentarer som "Oh, they have the same dresses!" Gissar att folk trodde att vi skulle gifta oss. Monica ville inte gå hand i hand med mig...men det är klart. Hon är ju redan gift)
Alla dörrar till "Nomaden" var låsta! (har förhört oss idag och söndag/måndag är det stängt...vi undrar VARFÖR? DET ÄR JU UTOMHUS??) Nåväl, vi valde en annan bakgrund (för vi hade ju för fan målat oss och tvättat håret) Här är Mie "in action":
och hon jobbade på ända tills det blev mörkt...
Här är några kort (av säkert flera hundra tagna):
"Är jag fin i håret än?"
Jo, vi hade roligt under tiden också!
Men sen det blev för mörkt, så begav vi oss mot stan igen för att äta. Då passerade vi lilla badstranden, som låg mörk och öde. Fast den visade sig vara full av liv...marken verkade liksom röra på sig och vi hörde ett ljud som fick oss att springa ut från stranden! Pipande råttor! Massor av råttor som åt från soptunnorna som var på stranden. Fyyy faaaan! Jag säger hundratals, men det är kanske överdrivet... Jag förstår nu varför jag aldrig gillat den där lilla stranden. Har alltid känts ofräscht, men jag har trott att det berott på att det är så många barn som pinkar i vattnet (alltid ljummet där nämligen)
Här försöker Monica ta bilder med zoomen, men närmare än så här vågade JAG inte gå igen...
Nej, nu släpper vi det och konstaterar att jag hädanefter alltid badar på stenstranden!
Ni som läst bloggen förut, vet att det hälsar på lite folk här då och då. En dag plingade det på dörren och dessa härliga, glada och solbrända pite-bor ramlade in! Det är för övrigt Carithas svärföräldrar längst till höger (som kört husbil ner genom Europa!) Bara ett par dagar senare stöter jag ihop med dem igen när de är ute och cyklar (ja, på riktigt alltså) och det är fortfarande så oväntat att se bekanta ansikten här i stan! Men roligt!
...och en annan dag var det ett annat gäng pite-bor som kom förbi och sa hej (något suddigare gäng.. eller fotograf?) Om jag inte är ute och cyklar (hehe) så tror jag att alla damerna har jobbat/jobbar på Sparbanken Nord i Piteå. Sammanträffande eller konspiration??
...och några andra Pite-bor (som faktiskt kom och bodde här, mycket kloka människor!) Mor och dotter Millbert som jag fick nöjet att äta middag med, en av kvällarna. Dottern bor i Stockholm men skulle studera i Paris (heja!) Så imponerad av modiga unga människor!
Men gladast blev jag nog ändå när min kära son och hans fina flickvän bestämde sig för att komma och hälsa på mamma (och svärmor!) Trots att de studerar och trots att Simon ska åka till Dublin snart en termin (heja! igen) och trots att de hade fullt upp, så prioriterade de några dagar med MAMMA...! (ja, och svärmor då...)
Med det i färskt minne, ska jag nu lägga mig... Minnas glada dagar och många upplevelser!
...och NJUUUUTA av en sovmorgon i morgon. För mina enda två gäster i huset är mina vänner Monica och Mie och de vill också ha sovmorgon. Best friend right now!
skriven
Så kul att du är igång med bloggandet igen. Jag har saknat dina inlägg från det glada Sydeuropa.
De vita klänningarna är superfina, där har du ju din finklänning till bröllopet (om den nu inte är rekvisita till en kommande show förstås)
Men hur är det nu, vitt och svart är "förbjudet" på ett bröllop, så var det i alla fall förr i världen.