Italien

Tro det eller ej, men en natt var det tomt i huset. Alltså inga gäster. Kanske låter det tråkigt, men vi tog genast tillfället i akt och begav oss med tåg mot Italien!
Det kändes kul med en utflykt och när "utlandet" är så nära som några mil, så var valet lätt.
Vi tog tåget från Antibes till Ventimiglia. Där hann vi med en kort promenad bara i trakterna runt stationen.
 

Därifrån tog vi tåget mot San Remo. Den här tågskylten tillägnar jag min svåger och snart min hyresvärd Stefan! Det kändes helt rätt att åka tåg mot Stefano:
 

På plats i San Remo var vi hungriga. Trots att vi hade haft en liten matsäck med oss på tåget. (kändes ungefär som att ha picknick på Tunnelbanan mellan Centralen och Mörby Centrum i Stockholm. Alltså helt fel. Men med en kall öl i påsen, var vi ju TVUNGNA att dricka upp den. Och äta mackan till. Trots att folk stod i gången, eftersom det var fullpackat i tåget - och tittade ner på oss.) (eller jag vet ju inte om de tittade NER på oss, men vi satt ju, så vinkeln blev så. Äh, släpp det)
 
Vi fann en restaurang och beställde mat. När vi sedan såg oss omkring, så ser vi att vi sitter mitt i en byggarbetsplats. Där började de just att såga ner en träfasad med motorsåg. Mysigt... nä!
 
Sen möter vi den här mannen (även han håller för örat, när han passerar. Och vinkar samtidigt till mig att han INTE vill vara med på bild. Samme man hade vi just mött, då han viftade åt oss när vi cyklade på en gångbana som var sju meter bred. Tänk att just vi skulle stöta ihop med San Remos ordningsman två gånger under loppet av en timme...
 
Sen passerade en sopbil...
och så mötte vi Lilla spöket Laban (till höger i bild) som ville ha pengar för att jag fotat honom.
 
Men vi åt. Det är vi bra på... trots störningar, och sen vi gick vidare. Tittade på stan och jag kände mig "bortskämd" att ha fått bo i en sån vacker miljö i sommar. Det här är väl iofs charmigt, men inte vackert direkt ...
 
Lite shopping hann vi med också:
 
och fina gränder:
 
Jodå, vi fann en gata med affärer också. Kom hem med lite glitter-kläder. Tror jag längtar efter scenen igen..
 
och när krafterna tog slut så fanns det ny energi att fylla på med:
 
Det här var hotellet vi bodde på: Miramare Continental.  Stort, vackert, gammalt och lyhört. Sängar med masonitbotten och ett, jo ETT lakan att dela på till natten. Som tur är - är jag varmlivad och klarade mig med ett hörn.
 
utanför växte såna här vackra blommor:
 
Fina promenadstråk (där man alltså INTE fick cykla)
 
Trots att vi är så bra på att cykla! Bara sadeln vore i rätt höjd så...
 
...och det roligaste av allt (för mig alltså) var att en fågel sket på Cia´s huvud. Eller det är ju egentligen inte roligt alls. Men jag skrattade hysteriskt. (ett gammalt minne från en utlandsresa med systrarna dök upp i huvudet då en stor-satans-mås-jävel, sket mitt på Anitas huvud så det "splätte" på alla oss andra) Det Cia fick på huvudet var en liten "splät" bara. Och hennes solglasögon tog emot den värsta smällen.
 
 
Jag hade hört att det betyder tur om man får fågelskit på sig - så vi drog iväg till Casinot, där vi först började med att tvätta håret på Cia inne på damtoaletten och torka det under den där blås-tork-apparaten i sann Mr Bean anda. Och en GT och lite pling och plong senare (och INTE rikare!) så åkte vi tillbaka till hotellet. Fast jag fick känslan av att hon ville stanna liiite längre:
 
Nåväl, vi avslutade och  cyklade hem igen, för det hade nästan hunnit bli mörkt då. En snabb piff och ner till hotellets restaurang.
Nu finns det en del jobb här i Italien om man vill jobba på "mysigheten". Här var det "full patte" på ljuset och när vi kom hade de övriga gästerna (läs pensionärerna) just ätit klart. Så där satt vi i en tom restaurang och med två kypare som ville gå hem. Vi drog i oss en tre-rätters på 45 minuter. Phu!
Sen blev det lite rolig foto-session förstås, för Facebook.
"det är svår-raggat i San Remo". Vi hade roligt när vi fotade. Sen förstår inte alla vår humor - men det får man lämna:-) 
 
Så gick vi ut i trädgården för att avsluta kvällen. Vi platsade bland pensionärerna, för när kl. var 23 så kunde inte den vildaste Italienaren ens, få oss att vara vakna.
Inte för att vi såg några vilda Italienare...så, svår-raggat var bara förnamnet. Men å andra sidan hade jag inte tänkt ragga här heller.
 
Jag brukar tänka på min mammas ord, när jag 1985 åkte till Mallorca på reseledarutbildning. I breven jag fick stod det alltid avslutningsvis: "akta dig för utlänningar". Idag skulle den meningen anses rasistisk, men då var det bara 100% omsorg och okunskap. Hon hade garanterat älskat en "utlänning" om jag kommit hem med nån då, för hon älskade allt och alla. Särskilt de i familjen. Nä, kom jag inte hem med någon 1985, så inte kommer jag hem med någon 2013 heller. Jag hoppas att det ska finnas någon på närmare avstånd, när jag är redo för det!
 
Så ikväll när vi åt kina-mat, så fick jag en "lycko-kaka" med meddelandet:
Så nu väntar jag med spänning! :-)

Och när Kristina var här, så övade vi på "anknäbben" - den där pussmunnen som väldigt unga kvinnor ofta gör på bild, snett tagna uppifrån, av sig själva, med mobilkameran. Jag tror att både jag och Kristina måste träna en hel del, innan det blir nåt ragg för oss. Å andra sidan så är jag inte så säker på att jag vill ha en partner som tänder på anknäbbar.
 
 
På återhörande!
Nu ska huset städas...!!

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?
E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: