Dammsugare och trosor

Tredje dagen jag letar dammsugarpåsar! Hur svårt kan det vara?! Har stått å brummat och spelat charader (alltså  försökt göra mig förstådd) på flera affärer nu. Idag fann jag ordet: sac de aspirrratöööörrr (tre R = franska gurglande R)  har köpt hem "universial" som inte funkade. Suck. Sac. 
Nåväl. Nya tag i morgon. (Till Margit: tur du hade köpt moppar! Välanvända:))

Dessutom har jag irrat omkring med ett mkt märkligt kroppsspråk på dagens handlingsrunda. Hade köpt nya trosor som VERKLIGEN inte passade mig. Såg fina ut, men... Ni vet känslan tjejer: kjol, trosor som är för stora som glider ner hela tiden och som man diskret ska försöka få på plats igen. Jag gav upp mot slutet och höll fast trollorna med en hand och drog dramaten med den andra. Höll huvudet högt och tänkte att ingen känner mig här! Jag är mkt glad över att detta inte går att visa på bild:) Skämskudde på! Trosor av! Och ner i soporna med dem! På med gamla beprövade modeller.. Inte gamla alltså. Äh, ni fattar!

Unnade mig en stund i solen idag och sparade städningen till senare. Man får passa på när molnen skingrar sig!
Jag måste erkänna att jag ogillar när det blir för varmt! Och att jag hade gruvat för att komma ner hit. Så vädret är helt perfekt här! Svalare än hemma och det går att sova på nätterna:)

Passerade marknaden som kokade av folk idag!


Fick den här bilden i mitt flöde idag på Facebook:


Lite kul "säg", men somliga straffar Gud direkt... Jag ojades över några "idioter" jag stött ihop med idag och sen när jag städade och böjde mig ner så sprack klänningen. Där bak. 
Livet vs Åsa - ett lika. 

Sol och regn

Vädret på rivieran är som mitt humör! Kan börja varm och solig under ett parasoll...

För att plötsligt mörkna...

...mullra till och sen ösregna! 
Regn var svårt att fota med mobilen:)

Och då är det inga små skurar jag pratar om. Idag vällde det ner. Jag var ute å handlade. Var blöt rakt igenom innan jag var hemma. 
(Nä, det gick inte heller å fota. Men jag har inte så här fett hår. Det är blött. Jag vet att det här är helt meningslös information...typ: "det regnade och jag blev blöt" ..gäsp... Men nåt ska man ju skriva här)

Och nu en stund senare spricker himlen upp och blir vacker igen mot kvällen...

Hur det här hänger ihop med mitt humör får ni själva gissa:)

Vinkade av finaste Paula idag... Här går hon mot bussen....
 Hej då! Vi ses nästa år!

Jobbdag

Varit så otroligt trött idag, efter intensiva dagar. Idag hade jag bara en incheckning och lite städ och handling att göra. Men det tog hela dagen. För många pauser, tydligen:)
Hade glömt hur tungt det är att handla och bära allt uppför trappen. 



Borde nog väga lite mindre själv, så kanske det kändes lättare att springa i de här trapporna. Är i dålig gorm efter en formsvacka med hälsan under våren.   (skulle skriva form. Men autocorrecten skrev gorm. Och den har ju rätt, man blir lätt gormig under formsvackor...) 
Fast med den "diet" som jag kör med här i Frankrike blir det inte minus på vågen... Nåväl. 
 
På tal om våg. När jag ÄNTLIGEN kom mig ut i solen var kl 17.00 (rätt bra tid för mig som ändå mest håller mig i skuggan) och solen hade ersatts med blåst och moln. Rejält med blåst! Ni som varit hit och hälsat på vet vilken strand det här är (bilden nedan) Och hur högt upp vågorna går...:


När man blir sandblästrad på stranden får man hitta alternativ. Så nu sitter jag på terassen istället och njuter i skuggan. 


När jag städar hinner jag fundera. Det händer så mycket i mitt liv just nu. Förundras över olikheter på människor som passerar i mitt liv. Både privat och på jobbet. Hur jag med vissa blir 100% mig själv på en gång. Och med andra blir jag bara en åskådare som stängt "dörrn" till mitt inre. Man tittar på och tänker "hur tänker dom?!?" (Jo, jag vet att man skriver "de/dem", men gillar "dom" mkt mer). Förstår mig verkligen inte på människor ibland... Kanske därför jag är singel. För jag kan faktiskt förstå mig själv ibland! För det mesta. 


Eze

I morse kändes det omöjligt att toppa gårdagens upplevelse. Hade nån frågat mig då väckarn ringde före 07, hade jag sagt att jag hoppar över dagens utflykt. Tur att ingen frågade...  Så vi begav oss till uthyrningsstället efter frukost, för att hämta vesporna jag bokade igår. Jag, Paula och hennes två vänner, Theres och Jonas skulle till Eze. Ligger strax innan Monaco. 
Med var sin 125cc var det en lätt match att ha passagerare. (Nä, han härmar inte Skriet. Han smörjer in sig med solskydd)
Här är min passagerare Paula vid första stoppet, just efter Nice. 
Vi stannar och "smorslar" in oss med solskyddsfaktor. Och stretchar rumpor. Den här bilden är så rolig tycker jag...
(Han bara: "vafan, sitter mitt ben fast i marken?!?". Hon i vitt: "måste man verkligen smörja MELLAN brösten..?! Fy va äckligt.." Hon i svart: "släpp in mig!" Alternativt "släpp ut mig!". Den ovetande turisten: "...en annan del av Nice...?!")

Och sen kringelkrokiga bergsvägar upp till Eze village




Fina gränder. Påminner mig om St Paul de Vence som jag besökte säkert 10 ggr ifjol:)
Lite bilder...som vanligt bara med mobilen, utan filter:
Lustigkurren dyker upp:)











Åkte sen ner till havet och fann en skön strand. För Er som åker där kommer en karta. Stranden hette Palomas på Saint Jean Cap Ferrat 

 Det hade hunnit bli lite mulet, men ett bad, och en powernap senare, så bar det iväg vidare. 

Hittade ett supermysigt ställe  i Villefrance Sur Mer som hette l'Ardoise
Med god mat. Här är förrätten Carpaccio. 

Varmrätten försvann utan att nån hann fota. Sen hemåt igen. Nu femton timmar senare går ögonen i kors:)

Ny dag i morgon! 

Stevie Wonder

Önskar jag kunde lägga ut en bild på känslan jag har just nu i min kropp och själ.

 Ikväll har jag upplevt medelhavsvärme, picnic med franska ostar och viner. Glada människor och självaste Stevie Wonder i luften. Live. Vi var säkert 1000 personer som inte fått biljett till kvällens konsert i "grannbyn" men ljudet var hur bra som helst även utanför grindarna. Vi såg inte honom - han såg inte oss... :)
(Urkass humor men jag bara måste)

Innan dess har jag hunnit boka vespa till i morgon. Blir Eze med Paula och två vänner till henne. Längtar!



Men nu blir det att lägga sig! Snart ringer väckar'n!
Avslutar med en bild från dagens promenad:




Antibes

Antibes är varmt och intensivt! Två dagar är allt jag har med Margit och jag ska hinna uppdateras. Många saker görs annorlunda i år. Hon har hittat sätt att rationalisera och har förstås det franska språket som tar henne långt på affärer mm. Däremot har hon en hel del att lära när det gäller datorn:) vi har alla våra styrkor och svagheter! Men det bästa hon har är hennes varma sätt och stora hjärta. Jag önskar henne sköna dagar i Paris med barn och barnbarn! Jag ska ta hand om Rue Sade som om det vore min stora kärlek i livet:)


Förutom att vi har städat, checkat ut och in, storhandlat och pimpat med blommor, så har vi hunnit ut på marknaden. En väska, två klänningar, ett par skor och ett armband senare konstaterar jag att jag verkar tro att jag blir rik när jag kommer ner till rivieran. 
Så nu blir det åtstramningar! 
(Uh, skulle ta en bild av mig själv med indragna kinder. Men jag besparar Er den selfien. När man ligger ner i sängen, bloggar via mobilen, med dubbla kuddar och hakor, kan man inte symbolisera "åtstramningar"),

Bara för att fortsättningsvis låta pengarna flöda, åt vi på Le Brulot ikväll. Den klassiska ankan!
Här Margit och en svensk tjej bosatt i England, Paula )





Nåväl. Livet är gott! Jag återkommer!

Stockholm

Började på ett långt inlägg på FB, men det blev ett blogginlägg istället. Känns mer "valfritt", att läsa. På tiden kanske, bloggen är ju lite vilande. Lyckas inte få till tid å lust samtidigt:).... Ännu en gång bloggar jag via mobilen och på resande fot. Verkar som om mina tankar flödar friare när jag ser mig om i världen.  

Den här gången är världen "bara" huvudstaden. Jag och Cia har ätit middag hemma hos Sanna och Roffe Sohlman, ägarna till Rue Sade B&B i Antibes, Frankrike där vi jobbade förra sommaren. 
Fantastisk middag med pilgrimsmusslor, tryffel, vildsvin, Amarone vin, champagne, jordgubbar, på terassen med sol och utsikt över vattnet...ja ni fattar! Ofattbart lyxigt och trevligt! 
Sen blev vi bjudna på stand-up på Boulevardteatern på lördagen av samma par! Plus boende mitt i stan på "Guldgränd", ett lägenhetshotell på Söder med fantastiskt läge, sköna sängar, kakelugnar, trägolv å högt i tak. Jag vet inte vad som skulle toppa den här "Tack-för-förra-sommarn-presenten" av förra arbetsgivarna! Tusen Tusen Tack!



Nu är det söndag. Har vinkat av Cia och sen promenerat i fem timmar på stan. Firar morsdag i Stockholm. Dock bara med "närvaron" av min egen mor i tanken ❤️ Och "frånvaron" av mina egna barn, men de finns ändå alltid nära! Har pratat och sms:at med dem och det kärleksfullaste sms jag fått nånsin, damp just ned i telefonen! Varje dag är morsdag med dem! Vi skriver inte på FB, det mest privata, jag å kidsen. 


Fast lite dubbelmoraliskt blir det att skriva det på bloggen nu. Nåja. Dubbelmoral är bättre än ingen moral alls. 



Några reflektioner under helgen: 
Det är varmt och sommar i luften: Många är förälskade. 
Många är vältränade. 
Vet inte vad jag blir mest förbannad på. 

Får bli ett nytt inlägg om detta sen. Hur i helvete jag ska komma i form... Livsnjutare som jag är...:-)


Nu har min reslust tagit paus och jag längtar mest hem. Nästa gång jag reser någonstans är till Antibes för att jobba några dar för Margit som är där i år. Tills dess ska mesta tiden tillbringas på Renön! Ska nu njuta av sista timmarna i huvudstaden, trots att jag är själv. Piteå lär ju stå kvar:)


Umeå, Indien och Antibes

Om jag fortsätter där jag slutade sist...
Jag hade ett roligt gig i Umeå,  på Idun. Folkets Fest hette den. Fantastisk!
Jag hade förväntat mig (jävla förväntningar) en fyllefest och gick ut rätt hårt. Men det var 100% lyssning och jag  fick stående applåder flera gånger. (Nästan så jag tänkte att det var nå fel på publiken... Sååå jävla bra är jag väl inte. Eller var de utsvultna på underhållning i denna kulturens högborg - Umeå?!)
Här en bild "före", och något "efter" blev det inte...

Sen umgicks jag med barnen och vänner under helgen, och åkte hem på måndagen först. Mysig helg med många kramar. Här är kärlekarna:

Sen var det en vecka med skola och naprapat (när ska jag bli bra i knät..?!) och möten och målande. Och sen en ledig helg med partajande med de bästa brudarna:

Att ha fest i badrockar är helt perfekt! Det blir härlig, okonstlad stämning! Indiskt var temat och vi var inte tusen, men en natt... Hos Kicki som vi firade. 
 
 
Sen var veckan som just gått alldeles full med upplevelser... Först häst och släde i skogen en kväll med skolan. Gick inte att fota:

Väl framme vid målet blev det korv, pinnbröd och kaffe. Gött. 
 
 
 

Sen två dagars ledarskapsutbildning med Åke Chadell och QSMedia som arrangör. Otroligt givande kurs där jag ser fram emot fortsättningen i vår! Ännu en fördel med att vara företagare i Norrbotten! 
 
Sen dubbla jobb i torsdags (konferens på havsbadet dagtid, och "Personligt Persson" i Lakafors på kvällen). Bra jobbdag!! Sen en lugn vilsam helg med bio, syskon, hund, plusgrader, spark, dotter, målarfärg, dukar och penslar. 
 
Och till sommaren drivs Rue Sade B&B av en annan pitebo! Och jag ska få vikariera..!! Antibes, we'll meet again!


 

Lugna tider

Jag tycker själv att jag har haft det väldigt lugnt sen i julas. Men när jag tittar på foton i mobilen (fotar vad jag gör för att jag har så jävla dåligt minne) bara från senaste veckan så ser jag ju att jag faktiskt gjort en del. Även om det är mycket roliga saker! Jag håller på att utforska hur det är att göra saker utan att känna att jag måste prestera. Utan istället göra det för att det är kul, meningsfullt, bidrar till andra osv. Det är svårt att veta skillnaden när jag äkta och ärligt gör det utifrån lust istället för utifrån "att vara duktig". Så kanske jag tränar på att vara lat helt enkelt.
 
En del i detta utforskande är att jag går på Framnäs på konstlinjen. Det är väldigt roligt än så länge och jag försöker leka så mycket som möjligt. Här hemma, t.ex, använder jag lika gärna händerna istället för penslar. Man kan säga att jag har fått gröna fingrar!
 
 
Tänk att pyssla på med färger, lera, gips, ståltråd, osv. utan att det ska måsta bli nånting! För ett år sen hade jag tyckt att det hade varit värdelöst. Slöseri med tid. Oeffektivt. Meningslöst. Idag sitter jag där och rullar lera mellan händerna och njuter av att känna lugnet. Och Monica Goossens är en helt fantastiskt inspirerande lärare med tålamod och närvaro och humor. Jag är så glad att jag valde att gå Framnäs just nu!
 
Nåväl. Jag ska ju också betala räkningar, så jag har jobbat också... Måndagkväll i Roknäs för att presentera min föreställning "Personligt Persson" med Riksteatern och Norrbottensteatern. Tisdag en sväng till Luleå för ett möte med min f.d chef på SVT, men hon blev sjuk och ställde in. Så jag fick några timmar på stan istället och ett besök hos Naprapaten Olivia Bramberg. Till lunch åt jag sushi. Jag älskar sushi, har ätit det runt om i världen när jag har rest, senast i Monaco. (även om favorithaket finns på söder i Sthlm) Men den här dagen måste det ha varit nåt fel på sushin... jag började må illa på eftermiddan. Och det höll i sig hela natten och dagen efter. Och dagen efter skulle jag åka till Arjeplog på gig.
 
 
 
Jag förbannade fisken och låg i sängen ända tills det var dags att åka.(ja, jag var upp och fixade till mig mellan varven, men fick inte i mig någon mat). Sen bar det iväg norrut. Tur jag hade trevligt sällskap och vackra vägar.
 
 
Nåväl. Man ska väl inte ha så mycket skitsnack på en offentlig blogg, men jag kan säga att jag klarade resan tur och retur med nöd och näppe! Lite knäsvag på scenen. Inte av nervositet (tyvärr så är jag sällan nervös nuförtiden) men av att jag inte ätit på drygt ett dygn...
 
Torsdag hade vi fransk afton. Mina systrar, min dotter och en väninna kom till mig och så lagade vi fransk mat och drack franska viner. Gött! Anka kommer att bli en ny favoriträtt! Och jag mådde bra!
 
Här kan man tro att vi samlats vid maten. Men det har vi inte...

Utan alla tittade på de figurer vi hade gjort i lera. Av varandra. En liten lerklump att klämma fast på tummen och sedan forma den som satt till vänster om dig. Vi skrattade så vi grät...!!
 
 
Det här är min favorit, min syster Anita som har avbildat min andra syster Mona (en glad skit!):
 

och det här är Kerstin som avbildat mig...! Jag ser lite "skrövlig" ut va:-)
 
 
Fredag fyllde brorsan år och det var ett lugnt kalas där (nu har jag använt ordet lugnt flera gånger. Jag minns det för jag får alltid tänka efter så jag inte skiver lungt. I min hjärna är det samma sak, men jag förstår att rättstavningsfaschisterna är störda. I och för sig har de säkert lämnat den här sidan för längesen då...)
 
Sen var det lördag och dags för Bodens Näringslivsgala. På Western Farm. Monica kom till mig redan vid 11.00 och vi repeterade kvällens "special-sydda" program. Här står konferencieren Rickard och repteterar, och Linda Isaksson på Heta Hyttan hade gjort priserna. Vackra i glas förstås...  So far so good...
 
Ni som har Facebook eller läser min kollega Monicas blogg,  har redan läst om vår serie: "Utsvultna i logen" så jag ska inte ta det igen. Men jag säger bara... en Åsa som borde haft mat vid 16.00 är inte att leka med vid 22.00. Jag har varit på Bygdegårdar långt in i västerbottens inland som haft bättre hand om artisterna än vad dessa arrangörer hade. Och vi hade en överenskommelse att vi skulle få mat. Konstigt att de inte hade mat till två till, när 300 gäster var proppmätta...?? Försökte göra ett gott jobb ändå, men min hjärna liksom kopplar ner när det blir så där.
 
Här var klockan "bara" 20.00 och vi kunde göra en rolig grej av vår hunger. Vi lekte oss igenom väntan...
 
Illamående (igen!) och trött åkte jag hemåt (eller Monica körde tack och lov) och försökte att bara äta en halv häst när jag kom hem! Sov dåligt och hade huvudvärk hela söndan. Men sen var det bara att rycka upp sig  och äta (!) och åka iväg på ett av Bygdegårds-jobben. Hemma i byn! Här i Böle.
 
Så här ser inbjudan ut:
 
 
Och här är jag och Rickard, en av gästerna fotade oss innan vi började!
 

Det blev en magisk kväll. Fullsatt, varmt och bra flyt i prat/sång.
Sen blev det då äntligen måndag och vilodag!
 
Har några bilder från veckan innan som jag också vill "klämma in"...så för att visa upp en lite bättre sida av mig själv (baksidan.. ha ha!)  så visar jag hur fin jag var i håret när jag kom från Sax och Masin och Mió Evanne, förra veckan. (synd att jag inte får till det lika snyggt själv:-)
 
Det höll i sig (håret alltså. Eller frisyren) till dagen efter då vi gick på Alvargalan, jag och Monica. En slags firmafest. När man är ensam på firman får man slå sig ihop med andra företagare och partaja. En ledig (!) helkväll i Skellefteå, typ Näringslivets dag. (Som i Boden fast med mat) Jag har sett en hel del sådana tillställningar och jobbat på många. Det finns en del kvar att önska av Alvargalan också. Med tanke på att biljetten kostade 1350 kr plus moms! Då vill man åtminstone se dem som är på scen, eller hur? Ljuset och scenen var under all kritik. Men men... med några gin och tonic så glömmer man det mesta! Jag hade en riktigt rolig kväll. Min "peak" var faktiskt ett telefonsamtal där personen som ringde sjöng för mig! Tänk vad lite "riktad" musik kan göra en glad!
 
Här är jag och Monica lite på sniskan!
(lyckas inte vända bildjävlen åt rätt håll!)
 
nu då...??
 
 
Så som ni ser (om ni lägger huvudet på sned) går det inte någon nöd på mig. Kanske tyckte livet att lite matförgiftning och oproffsiga arrangörer skulle göra så att jag inte äter allt jag ser... ha ha!
Nu ser jag fram emot helgen och jobb/ledighet i Umeå!
 
 
Ps. Alma är i löpen och till salu...
 
 
 

Nytt år!

Bloggar från bussen. På väg ner till Umeå. Går väl sådär... Skickade nyss ett inlägg som försvann. Gör ett nytt försök. 

Lite bilder från White Christmas:






Jag är så glad att det gick bra på vår show på folkparken! Roligt gäng att jobba med, och bra mat och respons i mängder av en glad publik! 

Har efter det bara vilat. Fått bästa julen med sonen med flickvän och dottern. Och Alma förstås;)

Och juldagen sparkade vi en härlig runda och avslutade med plättar å sylt!

Och igår firades nyår i stillhet med syster Barbro. Skönt med lugna kvällar då jag gått in i en viloperiod och har knappt styrfart. 
Ja, jag har ju sparkat förstås! Överallt och hela tiden:-) med min nya Kickspark. Det är så kul!


Nä, nu laddar jag för mer vila! En stuga i skogen och elda med ved, å bära vatten, å gå på utedass, å gå i långkalsonger. Lite kontrast till glitterklänningen som jag brukar vara i, på 13-dagsafton på Havsbadet. 

Koppla ner helt enkelt! 

Gott nytt på Er!

Logga in

Måste i alla fall logga in här och skriva nåt, så jag inte glömmer bort inloggningsuppgifterna.
Det har gått en hel månad och lite till sen sist. Jag har varit inne i en jobb-bubbla. jobbubbla. jobbbubbla. (vilket ord- det finns nog säkert inte egentligen)
Med bubblor så kapslar man in sig. Fokuserar på att nå ett mål. Det var kort tid att skriva och producera och repetera en ny show, från det jag kom hem från Frankrike till premiär. Men nu är det gjort! Det är skönt då saker man varit osäker på, fungerar i verkligheten! Vi hade några nummer som vi var osäkra på ända in i sista veckan, men vi körde på ändå och trodde på oss själva (peppade!!) och så BOOM! Där satt den! Fy fan så härligt det är, den känslan!
 
 
 
 
 
Det är nåt i känslan med den här bilden till White Christmas... Jag vet exakt var vi står i Antibes vid havet när vi fotar oss. Underbar plats på jorden! Och så marknadsför vi vår show i jultema... Denna högtid som jag inte är så förtjust i.
 
Det här året är jag i alla fall glad för att jag ska få träffa Simon, den Dublin-studerande, saknade sonen! Och hans fina flickvän Jenny och underbara dottern Linda-Marie. Här ett foto från Lottas krog i Umeå, för ett tag sen:
 
Nu ska jag reparera min onda kropp (läs ishalka och nysnö, utan broddar...) med att vila. Vardagar under spelperioder är helt underbara. Lugnet efter stormen. På fredag kör vi igen!

Vägen till nu

Underbart trött och glad efter en dag som "lärare":)

Ännu ett gäng kreativa företagare som drillas i konsten att skapa kontakt med en publik, att stå och vara bekväm på en scen, att skapa nyfikenhet, osv.

En del kallar det presentationsteknik - men vi gör så mycket mer! Vi slipar fram den personliga talarstilen hos var och en, så att glöden kommer inifrån och inte från någon "teknik" (även om det också ingår, som ett stöd att plocka fram glöden!)

 

Men igår gjorde jag något roligt! Jag var gäst hos Patrik Öhlund, på Kulturcafét Krokodil här i stan. "Vägen till nu" heter en serie intervjuer som går i höst i studieförbundet Bilda´s regi. Han öppnade med min absoluta favoritlåt: "Here´s to life" för att han tyckte att den passade in på mig. Ja, redan där var jag ju såld. Vilken röst han har den där grabben!

(Jag har snott lite bilder från Monicas blogg:)

 
 

Det blev roligt och spontant. Jag kanske inte är den mest lätt-intervjuade människan (eftersom jag själv suttit "på andra stolen" rätt många gånger). Men Patrik gjorde sitt bästa att föra samtalet framåt, fast jag var bångstyrig ibland. (hade tänkt göra honom nervös just innan med att säga att jag är utbildad av Fredrik Skavlan, när jag jobbade åt SVT... men det hade väl varit för taskigt.. ha ha!) Nä, vi var båda lite nervösa innan för det var fullsatt och ingen av oss hade "kontroll" - som vi är så vana att ha annars på scenen.
Rickard Tjernlund kompade som vanligt. Eller som ovanligt kanske jag ska säga. Han har en sån förmåga att få musiken att bli levande!
 
och så hade jag sån tur att jag fick hjälp av min käraste dotter. Hon kom upp och ägde i låten "To make You feel my Love" (Bob Dylan, fast i Adele-version). Hon har en sån fin röst som går rakt in. (obs! jävig!) och så är hon så självklar på scenen. Inga tillgjorda eller konstiga uttryck. Bara hon, en mikrofon, pianot förstås och en närvaro. I just loooove it!
 
 

Nåväl. Det satt en person i publiken som höll på att ta bort mitt fokus.  Men jag tänkte att hon inte skulle få den makten att förstöra den här ego-kvällen. Så jag såg bara luft där hon satt. "Falska-fasader-människor" kan och vill jag leva utan hädanefter.
Nej, halleluja för äkta, levande och uppriktiga människor! Försökte vara det igår och jag tror att jag lyckades delvis. Jag erkände mina svagheter, min längtan och mina tillkortakommanden. Likväl som jag kunde vara stolt över att faktiskt ha lyckats med en hel del saker i livet ändå.

Efter massa kramar, fina ord, kommentarer, och mail så känner jag mig stärkt i att ta tag i nästa scenprojekt "White Christmas" (som vi spelar på Folkparken i Skellefteå snart).
För ibland undrar jag om jag kanske helt ska byta bana.
 
Nu ladda för morgondagen och fler starka kvinnor på "Våga Prata" kurs! Och ladda, då menar jag försöka sova. Trots PMS, Sonen-Simon-längtan och utan-Alma-natt.
 
God natt!
 

 

Stockholm

(Jag bloggar från mobilen och snor bilder från nätet. En ursäkt typ...)

Tre föreställningar senare. Av mycket olika karaktär. Alla tre i toppklass, men olika genrer. 

Stadsteaterns "From Sammy with Love", ett vackert och starkt porträtt av Sammy Davis Jr. Sammys historia blandades med artisternas egna historier, för de har egna erfarenheter av utanförskap, Rennie Mirro och Karl Dyall berättade, sjöng, dansade och berörde. Tur jag hade vattenfast mascara. 

Sen "Priscilla - Queen of the dessert". Nåt heeeelt annat. En orgie i glitter, fjädrar och disco! Men även den med en fin "story" om utanförskap. Denna gång inte beroende av hudfärg, utan sexuell läggning. Det här var en "roadmovie" med tre dragartister som gör en resa genom Australiens öken. Och en personlig resa...så det fanns ett allvar bakom den glittriga ytan. Som det oftast gör. 

(Och se Mikael Tornving i känguru-kostym var ju rätt otippat. Och kul:)



Och sen Galenskaparnas "30-årsfesten". Här var det inget utanförskap! Här var det klassisk "nummer-revy" med ett nummer från varje år i kronologisk ordning. Så visst kändes det lite 80-tal i början, men när Macken-medleyt drog igång var det extrem partystämning i lokalen!
Och när de körde Beach Boys på franska i badbyxor och med akrobatik, skrattade jag så det var tena-varning!!!!


Sen fick vi krama om Jan, som så snällt bjöd oss på föreställningen!


Sen har vi hunnit med annat oxå. Franska frukostar förstås. 

Utflykter på var sitt håll. Jag på galleri, kaknästorn och rundvandring på gärdet:



Och så Bellini med Brudarna!

Å godisprassel i teaterlokaler. 


Och så har vi pratat. Och pratat. Bl.a. om att vara i tystnad på retreat i tio dagar. 

Det trodde ni inte!

Avslutade med bio "Monica Z". Helt fantastisk och ändå tragisk film. Men vackert. 

Nu upp i det blå för att komma hem. I ett flygplan alltså...

Förvirrat

Så.... morgonen började 03.30. Eller det är inte morgon, det är natt. Men för att få igång huvudet innan jag kör bil måste jag stiga upp minst en timme innan jag åker. 
Och av någon anledning kommer jag på mig själv att göra helt onödiga saker den tiden. Försöka rädda en krukväxt från att dö. Rengöra tvättfatet. Kolla på gamla kurspapper från en coach-kurs. Ja ni fattar. Jag är en lågfungerande människa före 09.00. 

Nu är jag i Sthlm i alla fall. Skulle vara lite sparsam och åka buss ist för snabbtåg. Skulle kliva av på St Eriksplan, för att möta upp vår "Hyresvärd" för helgen. Tror du bussfan stannade fast jag plingat? Nä. Jag hamnade på centralen och fick ta en taxi, för det var ont om tid innan hon skulle till jobbet. 
Taxin meddelar att jag måste ha kontanter, för kortmaskinen var trasig. Yes. Jag hade en femhundring. Han kör mot Kungsholmen och undrar när vi nästan är framme om han ska använda gps:en...? Jag finner detta rätt komiskt, då han redan förhört sig om vart jag kommer ifrån och inte vet vart jag är på väg (metafor från mitt liv just nu också).
Jag svarar honom att det är hans beslut, så länge priset är fast. Jag tänkte att det här blir en sightseeing i taxi. 
Han hittade fram. Med gps. Och jag drar stolt fram min sedel. "Har du ingen växel" frågar han... 
"Nej, det är du som ska ha växel" säger jag. Och då menar jag inte på bilen. 

Det slutar med att vi åker iväg igen för att hitta en öppen butik som kan växla. 

Sen till rätt adress. 

Han fick ingen dricks. 

Nu börjar iaf vårt teater-maraton med ett besök på Stadsteatern och föreställning kl:13.00. Välkommen till storstan!
Nu kan allt bara bli bättre:)

Lunch på Wayne's Coffe:


Många skiftande uppdrag

Nu har jag genomfört mitt svåraste uppdrag genom tiderna. Att hålla i en borgerlig begravningsakt för en vän. I Piteå-Tidningen fick jag titeln "officiant".(En titel som känns märkligt på nåt vis. Vet inte varför, förmodligen för att jag aldrig trodde att jag skulle göra nåt sånt här.)
Begravningsakten blev vacker, värdig och kärleksfull. Med Lasses familj och vänner närvarande, kan det inte bli annat. Men förstås otroligt sorgligt. Man ska inte svära - men fan ta cancer!
 
Efter uppdraget, åkte jag hem och kraschade i soffan. Sov i två timmar, klev upp, bytte kläder och åkte iväg med tjejerna på en myshelg i en stuga i Borgfors. Så välbehövligt! Har knappt satt ner rumpan sen jag kom hem från Frankrike. Mat, prat och långpromenader i solen...
 
 
På söndan åkte vi hem och direkt på det kom Monica, min kollega, för att vi skulle jobba med innehållet i White Christmas:
 
 
Det gick bra och vi hann med både promenad med Alma och middag:

Nåväl, jag tänke väl inte att den här bloggen skulle bli som en "rapport" bara - utan att jag skulle ha nåt vettigt att skriva. Men jag ska till Sthlm i morgon bitti med fakirflyget, så jag tänkte bara tömma minnet, ni vet som man gör med en kamera. Det är fullt och jag vill vara "tömd" innan jag åker. (Gud så dålig liknelse...Nåväl.) Jag har senaste tre dagarna bara pratat. Först föreläst under den ganska fantasi-lösa rubriken "En enkel till Antibes" för ett gäng som har gått mentorskapsprogrammet. Surrade planlöst om min vistelse i Frankrike (och hur det kom sig. Tack bl.a Peter Varg, min mentor!)  och visade bilder:
 

....för att sen i två heldagar lära ut tekniker för kvinnliga företagare som ska hålla i presentationer/föreläsningar/etc. Lära dem struktur och göra bra intryck, göra "öppningar" som fångar intresset och kolla på "tics". (med filmkamera. Modiga damer va??)
 
Jag är inte pålitlig. Jag lever inte som jag lär. Inte alltid i alla fall. Men jag har roligt ändå! Här är "Våga Prata"-gänget!
 
Jag har dessutom snott den här bilden från Anneli (http://allmecananneli.blogg.se/) och den förra från Anna Marklund. Utan att fråga. Fast med tanke på hur jag ser ut på den här bilden, så borde jag fråga mig själv först. Hur vill du bli sedd Åsa? Som en kissnödig, grimaserande medelålders kvinna...?
Nä, nu är det sängdags. Stockholm och teater-maraton med bästaste Cia! Jag ska alltså inte prata, utan vara publik! (ja, nog lär vi ju surra mellan varven, men helst inget vettigt:-)
 
 
 

Känslig?

När jag jobbar mycket blir jag mera känslig, mottaglig. Både för bra och dåliga saker. Som om jag är mitt i levandes livet och allt blir krispigt.
Har varit konferencier på Inspirationsforum i Luleå i två dagar. Föreläst själv och påannonserat föreläsare. Eller jag kanske mer har varit en publikuppvärmare...
 
Överexponerad kanske man skulle kunna säga??
 
 
Pär Johansson, Glada Hudik  och Stefan Görwik på dag ett. Och Petra Mede och Olof Röhlander dag två. Gick bättre idag:

att fota alltså.
 
Nåväl. Känslig var det...
Jag har nämligen just pratat med en man i telefonen. Helt märklig upplevelse, då hela kroppen reagerade. Hjärtklappning, varm, susande... Varför??? Jag känner honom inte, han är gift (fan!) och vi pratade verkligen inte privat! Något i hans röst måste det ha varit som jag gick igång på. Kan han ha påmint om någon? Eller är jag bara så jävla svältfödd på en manlig röst med värme? Kan man styra såna reaktioner i kroppen??
Just nu struntade jag i det och njöt av stunden. Vi kommer förmodligen bara att ses en gång i livet, inte nu, men senare på ett jobb. Sen ska jag glömma honom och för resten av livet vara avundsjuk på hans fru.
 
Jag har som sagt varit på en föreläsning idag med Olof Röhlander som talade under rubriken "Det blir alltid som man tänkt sig".
 
Jäklars vad jag ska tänka!
 
...
 
Här står jag i täckjacka på väg hem, så kommer jag på att jag vill ha en bild på oss att skicka till sonen (som jag fick tips om en "pepp-app" av Olof för längesen) (vilken jävla meningsuppbyggnad. äh.)
Tycker att den blev rolig. Olof vill se cool ut. Jag ser trött ut (vilket jag också var/är efter dessa dagar) och skylten ovanför oss påminner oss om att vintern är på väg... Murmansk...
 

Och sen.... kloka fina Petra Mede! Ni må alla tycka och tänka vad ni vill, men ibland när man möter artister "back-stage" så är det inte alltid roliga upplevelser. Men idag! Petra strålade och höll i en finstämd, berörande, lugn och tydlig föreläsning om att vända motgång till medgång. "Från färdtjänst till paljetter" löd rubriken. Om hennes danskarriär som krasades i samma veva som hennes rygg. Och hur hon hittade tillbaka, bl.a genom humorn.
 
 
Och hon visste vem jag var...! Jag blev fan star-strucked...! Petra-jävlat-Mede-vet-vem-jag-är! (Tror som sagt att jag är svältfödd på bekräftelse just nu. Verkar så i största allmänhet i dagens inlägg. Men det struntar jag i. Det sägs ju vara "fult" att ha behov av bekräftelse. Men vem har bestämt det?)
 
 
I helgen ska jag åka till en stuga med mina bästa vänner. Ett underbart gäng kvinnor, som kallar oss "Flecken". (Flickorna på pitemål) (eller som Monicas  man - med ursprung från Belgien - säger: "Fläcken")
I det gänget finns det flera hundra kg ofläckad kärlek och kilometervis med sund bekräftelse. Återkommer på bloggen när förrådet är uppfyllt!
 
Men först ett svårt, ärofyllt, varmt och annorlunda uppdrag i morgon på en begravning. Jag är levande, känslig och jag är ok!
 
 
 

Hemma

Så var sommaren i Frankrike slut. Åkte hem i går och sista timmarna  irrade vi runt som yra höns. Blöt i svett som vanligt. Vi sa hej då till "vännerna" på marknaden. Blomsterhandlarn, frukthandlarn, bageriet, osthandlarn, slaktaren där Jean Jaques, även kallad JJ, jobbar. Han har förgyllt mina dagar med prat, skratt, tjuvnyp, kindpussar och bus. Inte har jag förstått många ord, men han har pratat ändå! I morse förklarade jag att vi skulle åka hem, och så förstod jag att han sa att vi skulle prata mer nästa år, då jag lärt mig franska:) Vi får väl se!

(här sätter han in ett finger i örat, just när Cia knäpper kortet. En liten busig pojke i en gammal (?) mans kropp:)

 (p.s Ni som följer bloggen - ser ni att jag har på mig skorna, som jag var arg över förut? Nu är de ingådda!)
 
 
Efter en stressig morgon åkte vi så till flyget. Det här lilla charmtrollet åkte med i taxin också. Morris! Kolla leendet!

En otroligt rolig taxiresa till flyget med Phillipe, som varit vår trogna chaufför till alla gäster hela sommaren. Han var så fräck så t.om jag nästan rodnade! ( ja, jag sa nästan) Han undrade varför jag inte "prövat" nån fransman i sommar och jag sa att jag inte ville och att jag var rädd för att bli kär. Och han svarade, på sin "allå-allå-hemliga-armén-fransk-engelska"... Nååå, nåt fööll in lööv, just one fööck. Det kom så oväntat (han har varit präktig hela sommaren) nåväl.. Vi fortsatte på temat, och vips var vi framme på flyget.

Han lovade att hjälpa mig nästa sommar om jag ville. Bara säga vilken typ och vilken storlek jag ville ha. På mannen alltså.

Och på tal om storlek så måste jag bara visa en bild. Jag själv brukar ha linnen som är lite tighta, för att liksom hålla in magen. Eller kläder som döljer det som putar ut. Vissa män verkar tycka om att göra precis motsatsen. Dra upp tröjan, luta dig tillbaka och låt fläsket synas!

 
och på tal om fläsk (vilka jävla programledar-övergångar här va?!) så avslutade vi sista kvällen med ... Crispy Pork... ta daaa! På favoritrestaurangen och med trevligt sällskap från... Piteå! ...ta daaa! Är ni förvånade?
Det var deras sista kväll också i Antibes, så det kändes klockrent med pitebor till bords! Det har ju passerat några under sommaren :-)
(...borde räkna dem och fråga Antibes kommun om de har nån slags provision att dela ut till de som lockar turister till "byn") 
De här två var i alla fall av det trevligaste slaget! Janne och Helen är pratglada och glada och har många resor i bagaget. Jag kommer särskilt att minnas historierna om Detroit och Brago-kexen. Tack för sällskapet!

Vi gjorde ju en lista i början av sommaren, över saker vi ville göra innan vi åkte hem. Igår prickade vi även av: "att äta grodlår". Inget märkvärdigt, smakade som kyckling ungefär, men med en massa små ben i. Nä, det äter jag nog inte igen. Men en annan punkt på listan, var att festa loss på en flaska äkta Champagne. Det gör jag GÄRNA om igen! (jag hade ju fuskat då jag fyllde år, eller inte fuskat, utan övat heter det. Jag hade övat den kvällen, men det gills ju inte då inte Cia var med. Så jag var TVUNGEN att göra om det. Jodåsåatt....)
 
 
Nåväl, från champagne till mellanmjölk. Allt flöt på bra med flygen och jag var den enda på flyget från Arlanda till Luleå som åkte i rosa tunika, bastväska och sandaler. Allt annat gick i grått/svart/portföljer.

Lite kylslaget då jag kom hem. Men vad gör väl det när mottagandet är det varmaste med syster Anita som hämtar på flyget, har tänt ljus, bäddat rent, handlat mat, beställt norrsken, städat (som jag inte tror att jag kommer att göra närmaste månaden igen efter att ha tagit mig skurvatten över huvudet sista dagarna i Frankrike.)
 
Mysigt att komma hem alltså! Och så få ligga sked.
Med det här charmtrollet!
 
 
Men även om jag nu kavlar upp ärmarna och ger mig in i en intensiv jobb-höst, så kommer jag att fortsätta blogga. På mitt vanliga, enkla, felstavade, parentes-aktiga sätt. Prestigelöst och för att hänga med själv.
 
Resan till Frankrike var ett äventyr. Nu fortsätter det, fast här hemma. Det ständiga äventyret som heter livet.
 
 

 
 
 
 

 

 

 

Italien

Tro det eller ej, men en natt var det tomt i huset. Alltså inga gäster. Kanske låter det tråkigt, men vi tog genast tillfället i akt och begav oss med tåg mot Italien!
Det kändes kul med en utflykt och när "utlandet" är så nära som några mil, så var valet lätt.
Vi tog tåget från Antibes till Ventimiglia. Där hann vi med en kort promenad bara i trakterna runt stationen.
 

Därifrån tog vi tåget mot San Remo. Den här tågskylten tillägnar jag min svåger och snart min hyresvärd Stefan! Det kändes helt rätt att åka tåg mot Stefano:
 

På plats i San Remo var vi hungriga. Trots att vi hade haft en liten matsäck med oss på tåget. (kändes ungefär som att ha picknick på Tunnelbanan mellan Centralen och Mörby Centrum i Stockholm. Alltså helt fel. Men med en kall öl i påsen, var vi ju TVUNGNA att dricka upp den. Och äta mackan till. Trots att folk stod i gången, eftersom det var fullpackat i tåget - och tittade ner på oss.) (eller jag vet ju inte om de tittade NER på oss, men vi satt ju, så vinkeln blev så. Äh, släpp det)
 
Vi fann en restaurang och beställde mat. När vi sedan såg oss omkring, så ser vi att vi sitter mitt i en byggarbetsplats. Där började de just att såga ner en träfasad med motorsåg. Mysigt... nä!
 
Sen möter vi den här mannen (även han håller för örat, när han passerar. Och vinkar samtidigt till mig att han INTE vill vara med på bild. Samme man hade vi just mött, då han viftade åt oss när vi cyklade på en gångbana som var sju meter bred. Tänk att just vi skulle stöta ihop med San Remos ordningsman två gånger under loppet av en timme...
 
Sen passerade en sopbil...
och så mötte vi Lilla spöket Laban (till höger i bild) som ville ha pengar för att jag fotat honom.
 
Men vi åt. Det är vi bra på... trots störningar, och sen vi gick vidare. Tittade på stan och jag kände mig "bortskämd" att ha fått bo i en sån vacker miljö i sommar. Det här är väl iofs charmigt, men inte vackert direkt ...
 
Lite shopping hann vi med också:
 
och fina gränder:
 
Jodå, vi fann en gata med affärer också. Kom hem med lite glitter-kläder. Tror jag längtar efter scenen igen..
 
och när krafterna tog slut så fanns det ny energi att fylla på med:
 
Det här var hotellet vi bodde på: Miramare Continental.  Stort, vackert, gammalt och lyhört. Sängar med masonitbotten och ett, jo ETT lakan att dela på till natten. Som tur är - är jag varmlivad och klarade mig med ett hörn.
 
utanför växte såna här vackra blommor:
 
Fina promenadstråk (där man alltså INTE fick cykla)
 
Trots att vi är så bra på att cykla! Bara sadeln vore i rätt höjd så...
 
...och det roligaste av allt (för mig alltså) var att en fågel sket på Cia´s huvud. Eller det är ju egentligen inte roligt alls. Men jag skrattade hysteriskt. (ett gammalt minne från en utlandsresa med systrarna dök upp i huvudet då en stor-satans-mås-jävel, sket mitt på Anitas huvud så det "splätte" på alla oss andra) Det Cia fick på huvudet var en liten "splät" bara. Och hennes solglasögon tog emot den värsta smällen.
 
 
Jag hade hört att det betyder tur om man får fågelskit på sig - så vi drog iväg till Casinot, där vi först började med att tvätta håret på Cia inne på damtoaletten och torka det under den där blås-tork-apparaten i sann Mr Bean anda. Och en GT och lite pling och plong senare (och INTE rikare!) så åkte vi tillbaka till hotellet. Fast jag fick känslan av att hon ville stanna liiite längre:
 
Nåväl, vi avslutade och  cyklade hem igen, för det hade nästan hunnit bli mörkt då. En snabb piff och ner till hotellets restaurang.
Nu finns det en del jobb här i Italien om man vill jobba på "mysigheten". Här var det "full patte" på ljuset och när vi kom hade de övriga gästerna (läs pensionärerna) just ätit klart. Så där satt vi i en tom restaurang och med två kypare som ville gå hem. Vi drog i oss en tre-rätters på 45 minuter. Phu!
Sen blev det lite rolig foto-session förstås, för Facebook.
"det är svår-raggat i San Remo". Vi hade roligt när vi fotade. Sen förstår inte alla vår humor - men det får man lämna:-) 
 
Så gick vi ut i trädgården för att avsluta kvällen. Vi platsade bland pensionärerna, för när kl. var 23 så kunde inte den vildaste Italienaren ens, få oss att vara vakna.
Inte för att vi såg några vilda Italienare...så, svår-raggat var bara förnamnet. Men å andra sidan hade jag inte tänkt ragga här heller.
 
Jag brukar tänka på min mammas ord, när jag 1985 åkte till Mallorca på reseledarutbildning. I breven jag fick stod det alltid avslutningsvis: "akta dig för utlänningar". Idag skulle den meningen anses rasistisk, men då var det bara 100% omsorg och okunskap. Hon hade garanterat älskat en "utlänning" om jag kommit hem med nån då, för hon älskade allt och alla. Särskilt de i familjen. Nä, kom jag inte hem med någon 1985, så inte kommer jag hem med någon 2013 heller. Jag hoppas att det ska finnas någon på närmare avstånd, när jag är redo för det!
 
Så ikväll när vi åt kina-mat, så fick jag en "lycko-kaka" med meddelandet:
Så nu väntar jag med spänning! :-)

Och när Kristina var här, så övade vi på "anknäbben" - den där pussmunnen som väldigt unga kvinnor ofta gör på bild, snett tagna uppifrån, av sig själva, med mobilkameran. Jag tror att både jag och Kristina måste träna en hel del, innan det blir nåt ragg för oss. Å andra sidan så är jag inte så säker på att jag vill ha en partner som tänder på anknäbbar.
 
 
På återhörande!
Nu ska huset städas...!!

Födelsedagar och utflykter

 
Jag är helt förvirrad. Vet inte vart jag ska börja... jag har ju missat att skriva om så mycket...
 
 
Men OK - om jag samlar mig lite och gör en bild-blogg idag. Eftersom jag har flera dagar med "luckor" i bloggen. Kan liknas mer vid en adventskalender än en blogg.
Nåväl, det har varit vänner på besök i Antibes. Inte alla har bott här (vi är ju ett litet exklusivt B&B och några har hyrt lägenhet här bredvid, eller andra hotel, för att det blivit billigare så) men jag har förstås passat på att umgås när de varit här! Och alla har fått se Antibes från ovan, från vår fiiiina takterass.
Varje kväll däruppe är unik. Här är några "himlar" från senaste veckorna: (bara fotat med mobilen)
Fullmåne över Grimaldi-borgen och Picasso muséet:
och en solnedgång vid bergen...
...och här ekar skratten över takåsarna, när gästerna umgås med varandra:

Det STÖRSTA som har hänt sedan sist, är att jag haft syster med väninna här! (och de ville umgås med mig, så då förkortade de mina arbetsdagar genom att hjälpa till! Så de har städat, handlat, plockat, diskat, skurat, hackat, putsat, osv. Vilka vänner va??) Här är de:
 

Och det ROLIGASTE som hänt är att min dotter bokade en typ "sista-minuten-resa" och kom och överraskade min syster... (vi gillar verkligen överraskningar i den här familjen. Roliga alltså). Jag sa att jag skulle till nån Marc, med papper om turistskatten - och syster Mona och kompis Kerstin, åkte till stranden och väntade. Men jag åkte istället till flygplatsen och hämtade guldklimpen!
 
 
 
På stranden, under tiden,  låg de i godan ro och badade och pratade och skrattade (de har väldigt lätt till skratt, de här damerna. Särskilt här, när vågorna välter omkull Mona. Och i vår familj, när vi skrattar, tappar vi all kraft i benen och blir liksom liggandes...Det fanns några fler bilder, men som jag av hänsyn inte lägger ut här. Vansinnigt roliga! )

Så vi var precis på väg att packa upp en matsäck som Mona och Kerstin hade med sig, då hon kom. Gissa deras miner då Linda-Marie, dök upp några minuter efter mig... Hann inte fota ögonblicket, men här, några minuter senare är det kram-kalas!

Min syster, som fyller 60 i år (och som fått pengar i present av nära och kära, för att göra den här resan möjlig) har blivit lite som en mormor för Linda-Marie. Eftersom min mamma, Linda-Maries mormor dog för mer än 10 år sen. Mona har (liksom mamma hade) ett stort hjärta. Hon har alltid delat med sig av det hon haft, även om det i perioder funnits små tillgångar. Och aldrig förväntat sig något tillbaka. Det finns alltid mat när man kommer dit, alltid kaffe, alltid ett handtag när man behöver hjälp, alltid en säng bäddad (om man vill sova över), alltid en famn att gråta hos, och ett öppen sinne som tar emot och delar glädje. Det finns tid för skitsnack, tarotkort, tupplurar och läsning. Hon är, helt naturligt en givare. Och glad för andras framgångar! Alltid glatt påhejande på våra äventyr, jobb och relationer. Hon har själv varit sjuk och levt med smärta i många år, men aldrig har man hört henne klaga. Och trots hennes egna bekymmer i livet, så har det alltid varit naturligt att åka till henne med sina egna bekymmer. Mina och barnens senaste fem år, har ju innehållit en del sorger och då har Monas stuga funnits som ett självklart ställe att åka till. Aldrig har väl Ronny Erikssons ord passat bättre än nu, att beskriva Monas hem och hjärta:
 
Det är dit man kommer när man kommer hem.
 
Och nu har hon fått i mångfald tillbaka... Utan att avslöja för mycket (innan jag frågar vederbörande) så kan jag bara säga, att hon nu fått feedback från livet,  i form av både i kärlek, pengar, upplevelser och hälsa. Och det finns inget mer rättvist i den här världen än det! Vi har firat hela veckan, både hennes "nya liv" och 60 år och mina 47 år, som jag fyllde då de var här! Det firade vi med bakelser och champagne!
och en sen kvällspromenad med fullmånen som glittrade i vattnet.... och en god middag ute på Bistro 44.
 
En dag tog vi en låååång promenad runt Cap de Antibes. Vi gick i flera timmar. Kanske fyra om vi räknar allt som allt. Men med ett badstopp förstås!
 

Och en dag tog vi bussen till mitt favoritställe: Saint Paul de Vence.
 

Denna gamla, helt enkelt charmerande lilla by uppe i bergen!
 
 
Med en alldeles fantastisk utsikt...
 
och mysiga små gränder..!
Och det var så kul att ta med dem på olika äventyr - för de var så otroligt tacksamma! Allt var "underbart - perfekt - som i en film - som i en dröm - lysande - jajjamän" osv... Då är det lätt att vara guide!

 
Det enda lilla smolket i bägaren var att Linda-Marie åkte på en magsjuka. Som "tur var" (vilket man egentligen inte kan säga i samma mening som mag-sjuka), bara från en eftermiddag, till nästa morgon. Så hon var med på allt, även om hon förmodligen inte hade så mycket ut av St Paul de Vence-trippen, då hon inte mådde så bra.
 
Men förutom det - så var de få och intensiva dagarna här med "La Familia" - helt fantastiska. Skratten tog flera dagar att klinga ut, efter de hade åkt...
 
 
 
 
Jag återkommer inom kort med en rapport från Italien. Som innehöll picnic på tåget, fågelskit i håret, casino, märklig middag och masonitsäng.
 
Väl mött igen!
 
 
 
 
 

Långliggare och julbord

Vaknade i morse av att det stormade utanför. Jag är ju rätt obrydd om väder själv, men gästerna vill ju gärna ha sol när de är på rivieran. Och Frankrike levererade igen..! Redan till lunch var det vackert och jag själv hamnade på stenstranden framåt eftermiddan med en bra bok (och lite sömn förstås!)
 
(gott om plats på stranden nu. Skönt! Och Inga fiskare idag...)
 
Ikväll plingade det på dörren och så kom det ett par Hudiksvallsbor och hälsade på. Det är förstås Cia som var "upphov" till detta, (och Facebook!) men eftersom hon inte var på plats så fick jag istället en trevlig stund med Maria och hennes man (minns inte namnet... Bertil kanske..men han var ursprungligen från Kalix, så han var godkänd på direkten!) Får återkomma med bild, då vi ska ses och äta middag ihop nästa vecka om allt stämmer!
 
När vi satt i köket så hörde vi glada skratt uppifrån terassen så vi gick dit. Husets alla gäster (8 st just nu) satt där uppe och drack vin och pratade. Jisses vilken go stämning:-) Särskilt när Anders hittar ord på pitemål som tyskarna kunde! ("schwåger" och "swåårn" - svåger och fläsksvål) Språk-snacket fortsatte och jag skulle förklara för Maria att paret från Tyskland var långliggare här på Rue Sade. "Longlayers"  fick jag till utan att tänka. Dessutom är paret på smekmånad...
 Nu är jag ju van att folk skrattar åt det jag säger, men inte när jag "gör bort mig". Då får även JAG skratta!! Så underbart!
 
Nä, kära vänner. Jag har fullt upp med att förbereda systers ankomst i morgon, så det blir inte mer än så här idag!
 
Jo!! Just Ja! Vi har ju släppt biljetterna idag till WHITE CHRISTMAS! Så nu kom bilderna till användning - de vi tog här i Antibes förra veckan!
Jag hoppas att ni som vill och kan - bokar bord och kommer:-)