Vägen till nu

Underbart trött och glad efter en dag som "lärare":)

Ännu ett gäng kreativa företagare som drillas i konsten att skapa kontakt med en publik, att stå och vara bekväm på en scen, att skapa nyfikenhet, osv.

En del kallar det presentationsteknik - men vi gör så mycket mer! Vi slipar fram den personliga talarstilen hos var och en, så att glöden kommer inifrån och inte från någon "teknik" (även om det också ingår, som ett stöd att plocka fram glöden!)

 

Men igår gjorde jag något roligt! Jag var gäst hos Patrik Öhlund, på Kulturcafét Krokodil här i stan. "Vägen till nu" heter en serie intervjuer som går i höst i studieförbundet Bilda´s regi. Han öppnade med min absoluta favoritlåt: "Here´s to life" för att han tyckte att den passade in på mig. Ja, redan där var jag ju såld. Vilken röst han har den där grabben!

(Jag har snott lite bilder från Monicas blogg:)

 
 

Det blev roligt och spontant. Jag kanske inte är den mest lätt-intervjuade människan (eftersom jag själv suttit "på andra stolen" rätt många gånger). Men Patrik gjorde sitt bästa att föra samtalet framåt, fast jag var bångstyrig ibland. (hade tänkt göra honom nervös just innan med att säga att jag är utbildad av Fredrik Skavlan, när jag jobbade åt SVT... men det hade väl varit för taskigt.. ha ha!) Nä, vi var båda lite nervösa innan för det var fullsatt och ingen av oss hade "kontroll" - som vi är så vana att ha annars på scenen.
Rickard Tjernlund kompade som vanligt. Eller som ovanligt kanske jag ska säga. Han har en sån förmåga att få musiken att bli levande!
 
och så hade jag sån tur att jag fick hjälp av min käraste dotter. Hon kom upp och ägde i låten "To make You feel my Love" (Bob Dylan, fast i Adele-version). Hon har en sån fin röst som går rakt in. (obs! jävig!) och så är hon så självklar på scenen. Inga tillgjorda eller konstiga uttryck. Bara hon, en mikrofon, pianot förstås och en närvaro. I just loooove it!
 
 

Nåväl. Det satt en person i publiken som höll på att ta bort mitt fokus.  Men jag tänkte att hon inte skulle få den makten att förstöra den här ego-kvällen. Så jag såg bara luft där hon satt. "Falska-fasader-människor" kan och vill jag leva utan hädanefter.
Nej, halleluja för äkta, levande och uppriktiga människor! Försökte vara det igår och jag tror att jag lyckades delvis. Jag erkände mina svagheter, min längtan och mina tillkortakommanden. Likväl som jag kunde vara stolt över att faktiskt ha lyckats med en hel del saker i livet ändå.

Efter massa kramar, fina ord, kommentarer, och mail så känner jag mig stärkt i att ta tag i nästa scenprojekt "White Christmas" (som vi spelar på Folkparken i Skellefteå snart).
För ibland undrar jag om jag kanske helt ska byta bana.
 
Nu ladda för morgondagen och fler starka kvinnor på "Våga Prata" kurs! Och ladda, då menar jag försöka sova. Trots PMS, Sonen-Simon-längtan och utan-Alma-natt.
 
God natt!
 

 

Stockholm

(Jag bloggar från mobilen och snor bilder från nätet. En ursäkt typ...)

Tre föreställningar senare. Av mycket olika karaktär. Alla tre i toppklass, men olika genrer. 

Stadsteaterns "From Sammy with Love", ett vackert och starkt porträtt av Sammy Davis Jr. Sammys historia blandades med artisternas egna historier, för de har egna erfarenheter av utanförskap, Rennie Mirro och Karl Dyall berättade, sjöng, dansade och berörde. Tur jag hade vattenfast mascara. 

Sen "Priscilla - Queen of the dessert". Nåt heeeelt annat. En orgie i glitter, fjädrar och disco! Men även den med en fin "story" om utanförskap. Denna gång inte beroende av hudfärg, utan sexuell läggning. Det här var en "roadmovie" med tre dragartister som gör en resa genom Australiens öken. Och en personlig resa...så det fanns ett allvar bakom den glittriga ytan. Som det oftast gör. 

(Och se Mikael Tornving i känguru-kostym var ju rätt otippat. Och kul:)



Och sen Galenskaparnas "30-årsfesten". Här var det inget utanförskap! Här var det klassisk "nummer-revy" med ett nummer från varje år i kronologisk ordning. Så visst kändes det lite 80-tal i början, men när Macken-medleyt drog igång var det extrem partystämning i lokalen!
Och när de körde Beach Boys på franska i badbyxor och med akrobatik, skrattade jag så det var tena-varning!!!!


Sen fick vi krama om Jan, som så snällt bjöd oss på föreställningen!


Sen har vi hunnit med annat oxå. Franska frukostar förstås. 

Utflykter på var sitt håll. Jag på galleri, kaknästorn och rundvandring på gärdet:



Och så Bellini med Brudarna!

Å godisprassel i teaterlokaler. 


Och så har vi pratat. Och pratat. Bl.a. om att vara i tystnad på retreat i tio dagar. 

Det trodde ni inte!

Avslutade med bio "Monica Z". Helt fantastisk och ändå tragisk film. Men vackert. 

Nu upp i det blå för att komma hem. I ett flygplan alltså...

Förvirrat

Så.... morgonen började 03.30. Eller det är inte morgon, det är natt. Men för att få igång huvudet innan jag kör bil måste jag stiga upp minst en timme innan jag åker. 
Och av någon anledning kommer jag på mig själv att göra helt onödiga saker den tiden. Försöka rädda en krukväxt från att dö. Rengöra tvättfatet. Kolla på gamla kurspapper från en coach-kurs. Ja ni fattar. Jag är en lågfungerande människa före 09.00. 

Nu är jag i Sthlm i alla fall. Skulle vara lite sparsam och åka buss ist för snabbtåg. Skulle kliva av på St Eriksplan, för att möta upp vår "Hyresvärd" för helgen. Tror du bussfan stannade fast jag plingat? Nä. Jag hamnade på centralen och fick ta en taxi, för det var ont om tid innan hon skulle till jobbet. 
Taxin meddelar att jag måste ha kontanter, för kortmaskinen var trasig. Yes. Jag hade en femhundring. Han kör mot Kungsholmen och undrar när vi nästan är framme om han ska använda gps:en...? Jag finner detta rätt komiskt, då han redan förhört sig om vart jag kommer ifrån och inte vet vart jag är på väg (metafor från mitt liv just nu också).
Jag svarar honom att det är hans beslut, så länge priset är fast. Jag tänkte att det här blir en sightseeing i taxi. 
Han hittade fram. Med gps. Och jag drar stolt fram min sedel. "Har du ingen växel" frågar han... 
"Nej, det är du som ska ha växel" säger jag. Och då menar jag inte på bilen. 

Det slutar med att vi åker iväg igen för att hitta en öppen butik som kan växla. 

Sen till rätt adress. 

Han fick ingen dricks. 

Nu börjar iaf vårt teater-maraton med ett besök på Stadsteatern och föreställning kl:13.00. Välkommen till storstan!
Nu kan allt bara bli bättre:)

Lunch på Wayne's Coffe:


Många skiftande uppdrag

Nu har jag genomfört mitt svåraste uppdrag genom tiderna. Att hålla i en borgerlig begravningsakt för en vän. I Piteå-Tidningen fick jag titeln "officiant".(En titel som känns märkligt på nåt vis. Vet inte varför, förmodligen för att jag aldrig trodde att jag skulle göra nåt sånt här.)
Begravningsakten blev vacker, värdig och kärleksfull. Med Lasses familj och vänner närvarande, kan det inte bli annat. Men förstås otroligt sorgligt. Man ska inte svära - men fan ta cancer!
 
Efter uppdraget, åkte jag hem och kraschade i soffan. Sov i två timmar, klev upp, bytte kläder och åkte iväg med tjejerna på en myshelg i en stuga i Borgfors. Så välbehövligt! Har knappt satt ner rumpan sen jag kom hem från Frankrike. Mat, prat och långpromenader i solen...
 
 
På söndan åkte vi hem och direkt på det kom Monica, min kollega, för att vi skulle jobba med innehållet i White Christmas:
 
 
Det gick bra och vi hann med både promenad med Alma och middag:

Nåväl, jag tänke väl inte att den här bloggen skulle bli som en "rapport" bara - utan att jag skulle ha nåt vettigt att skriva. Men jag ska till Sthlm i morgon bitti med fakirflyget, så jag tänkte bara tömma minnet, ni vet som man gör med en kamera. Det är fullt och jag vill vara "tömd" innan jag åker. (Gud så dålig liknelse...Nåväl.) Jag har senaste tre dagarna bara pratat. Först föreläst under den ganska fantasi-lösa rubriken "En enkel till Antibes" för ett gäng som har gått mentorskapsprogrammet. Surrade planlöst om min vistelse i Frankrike (och hur det kom sig. Tack bl.a Peter Varg, min mentor!)  och visade bilder:
 

....för att sen i två heldagar lära ut tekniker för kvinnliga företagare som ska hålla i presentationer/föreläsningar/etc. Lära dem struktur och göra bra intryck, göra "öppningar" som fångar intresset och kolla på "tics". (med filmkamera. Modiga damer va??)
 
Jag är inte pålitlig. Jag lever inte som jag lär. Inte alltid i alla fall. Men jag har roligt ändå! Här är "Våga Prata"-gänget!
 
Jag har dessutom snott den här bilden från Anneli (http://allmecananneli.blogg.se/) och den förra från Anna Marklund. Utan att fråga. Fast med tanke på hur jag ser ut på den här bilden, så borde jag fråga mig själv först. Hur vill du bli sedd Åsa? Som en kissnödig, grimaserande medelålders kvinna...?
Nä, nu är det sängdags. Stockholm och teater-maraton med bästaste Cia! Jag ska alltså inte prata, utan vara publik! (ja, nog lär vi ju surra mellan varven, men helst inget vettigt:-)
 
 
 

Känslig?

När jag jobbar mycket blir jag mera känslig, mottaglig. Både för bra och dåliga saker. Som om jag är mitt i levandes livet och allt blir krispigt.
Har varit konferencier på Inspirationsforum i Luleå i två dagar. Föreläst själv och påannonserat föreläsare. Eller jag kanske mer har varit en publikuppvärmare...
 
Överexponerad kanske man skulle kunna säga??
 
 
Pär Johansson, Glada Hudik  och Stefan Görwik på dag ett. Och Petra Mede och Olof Röhlander dag två. Gick bättre idag:

att fota alltså.
 
Nåväl. Känslig var det...
Jag har nämligen just pratat med en man i telefonen. Helt märklig upplevelse, då hela kroppen reagerade. Hjärtklappning, varm, susande... Varför??? Jag känner honom inte, han är gift (fan!) och vi pratade verkligen inte privat! Något i hans röst måste det ha varit som jag gick igång på. Kan han ha påmint om någon? Eller är jag bara så jävla svältfödd på en manlig röst med värme? Kan man styra såna reaktioner i kroppen??
Just nu struntade jag i det och njöt av stunden. Vi kommer förmodligen bara att ses en gång i livet, inte nu, men senare på ett jobb. Sen ska jag glömma honom och för resten av livet vara avundsjuk på hans fru.
 
Jag har som sagt varit på en föreläsning idag med Olof Röhlander som talade under rubriken "Det blir alltid som man tänkt sig".
 
Jäklars vad jag ska tänka!
 
...
 
Här står jag i täckjacka på väg hem, så kommer jag på att jag vill ha en bild på oss att skicka till sonen (som jag fick tips om en "pepp-app" av Olof för längesen) (vilken jävla meningsuppbyggnad. äh.)
Tycker att den blev rolig. Olof vill se cool ut. Jag ser trött ut (vilket jag också var/är efter dessa dagar) och skylten ovanför oss påminner oss om att vintern är på väg... Murmansk...
 

Och sen.... kloka fina Petra Mede! Ni må alla tycka och tänka vad ni vill, men ibland när man möter artister "back-stage" så är det inte alltid roliga upplevelser. Men idag! Petra strålade och höll i en finstämd, berörande, lugn och tydlig föreläsning om att vända motgång till medgång. "Från färdtjänst till paljetter" löd rubriken. Om hennes danskarriär som krasades i samma veva som hennes rygg. Och hur hon hittade tillbaka, bl.a genom humorn.
 
 
Och hon visste vem jag var...! Jag blev fan star-strucked...! Petra-jävlat-Mede-vet-vem-jag-är! (Tror som sagt att jag är svältfödd på bekräftelse just nu. Verkar så i största allmänhet i dagens inlägg. Men det struntar jag i. Det sägs ju vara "fult" att ha behov av bekräftelse. Men vem har bestämt det?)
 
 
I helgen ska jag åka till en stuga med mina bästa vänner. Ett underbart gäng kvinnor, som kallar oss "Flecken". (Flickorna på pitemål) (eller som Monicas  man - med ursprung från Belgien - säger: "Fläcken")
I det gänget finns det flera hundra kg ofläckad kärlek och kilometervis med sund bekräftelse. Återkommer på bloggen när förrådet är uppfyllt!
 
Men först ett svårt, ärofyllt, varmt och annorlunda uppdrag i morgon på en begravning. Jag är levande, känslig och jag är ok!
 
 
 

Hemma

Så var sommaren i Frankrike slut. Åkte hem i går och sista timmarna  irrade vi runt som yra höns. Blöt i svett som vanligt. Vi sa hej då till "vännerna" på marknaden. Blomsterhandlarn, frukthandlarn, bageriet, osthandlarn, slaktaren där Jean Jaques, även kallad JJ, jobbar. Han har förgyllt mina dagar med prat, skratt, tjuvnyp, kindpussar och bus. Inte har jag förstått många ord, men han har pratat ändå! I morse förklarade jag att vi skulle åka hem, och så förstod jag att han sa att vi skulle prata mer nästa år, då jag lärt mig franska:) Vi får väl se!

(här sätter han in ett finger i örat, just när Cia knäpper kortet. En liten busig pojke i en gammal (?) mans kropp:)

 (p.s Ni som följer bloggen - ser ni att jag har på mig skorna, som jag var arg över förut? Nu är de ingådda!)
 
 
Efter en stressig morgon åkte vi så till flyget. Det här lilla charmtrollet åkte med i taxin också. Morris! Kolla leendet!

En otroligt rolig taxiresa till flyget med Phillipe, som varit vår trogna chaufför till alla gäster hela sommaren. Han var så fräck så t.om jag nästan rodnade! ( ja, jag sa nästan) Han undrade varför jag inte "prövat" nån fransman i sommar och jag sa att jag inte ville och att jag var rädd för att bli kär. Och han svarade, på sin "allå-allå-hemliga-armén-fransk-engelska"... Nååå, nåt fööll in lööv, just one fööck. Det kom så oväntat (han har varit präktig hela sommaren) nåväl.. Vi fortsatte på temat, och vips var vi framme på flyget.

Han lovade att hjälpa mig nästa sommar om jag ville. Bara säga vilken typ och vilken storlek jag ville ha. På mannen alltså.

Och på tal om storlek så måste jag bara visa en bild. Jag själv brukar ha linnen som är lite tighta, för att liksom hålla in magen. Eller kläder som döljer det som putar ut. Vissa män verkar tycka om att göra precis motsatsen. Dra upp tröjan, luta dig tillbaka och låt fläsket synas!

 
och på tal om fläsk (vilka jävla programledar-övergångar här va?!) så avslutade vi sista kvällen med ... Crispy Pork... ta daaa! På favoritrestaurangen och med trevligt sällskap från... Piteå! ...ta daaa! Är ni förvånade?
Det var deras sista kväll också i Antibes, så det kändes klockrent med pitebor till bords! Det har ju passerat några under sommaren :-)
(...borde räkna dem och fråga Antibes kommun om de har nån slags provision att dela ut till de som lockar turister till "byn") 
De här två var i alla fall av det trevligaste slaget! Janne och Helen är pratglada och glada och har många resor i bagaget. Jag kommer särskilt att minnas historierna om Detroit och Brago-kexen. Tack för sällskapet!

Vi gjorde ju en lista i början av sommaren, över saker vi ville göra innan vi åkte hem. Igår prickade vi även av: "att äta grodlår". Inget märkvärdigt, smakade som kyckling ungefär, men med en massa små ben i. Nä, det äter jag nog inte igen. Men en annan punkt på listan, var att festa loss på en flaska äkta Champagne. Det gör jag GÄRNA om igen! (jag hade ju fuskat då jag fyllde år, eller inte fuskat, utan övat heter det. Jag hade övat den kvällen, men det gills ju inte då inte Cia var med. Så jag var TVUNGEN att göra om det. Jodåsåatt....)
 
 
Nåväl, från champagne till mellanmjölk. Allt flöt på bra med flygen och jag var den enda på flyget från Arlanda till Luleå som åkte i rosa tunika, bastväska och sandaler. Allt annat gick i grått/svart/portföljer.

Lite kylslaget då jag kom hem. Men vad gör väl det när mottagandet är det varmaste med syster Anita som hämtar på flyget, har tänt ljus, bäddat rent, handlat mat, beställt norrsken, städat (som jag inte tror att jag kommer att göra närmaste månaden igen efter att ha tagit mig skurvatten över huvudet sista dagarna i Frankrike.)
 
Mysigt att komma hem alltså! Och så få ligga sked.
Med det här charmtrollet!
 
 
Men även om jag nu kavlar upp ärmarna och ger mig in i en intensiv jobb-höst, så kommer jag att fortsätta blogga. På mitt vanliga, enkla, felstavade, parentes-aktiga sätt. Prestigelöst och för att hänga med själv.
 
Resan till Frankrike var ett äventyr. Nu fortsätter det, fast här hemma. Det ständiga äventyret som heter livet.