Hej Prestation!

Oj vad längesen jag skrev här. 
Men nu bubblar det!

”Hej Prestationskrav! Hej då Kreativitet!”, skrev jag i förrgår på Facebook. Nu ska jag utveckla det…

Känner någon igen sig? Om prestationsångest? Jag får skratta åt mig själv ibland:-) Som nu, när jag ska skriva det här inlägget, så tänker jag att jag inte borde… Mitt motto är "If you have a problem, face it - don´t Facebook it!". Men samtidigt så tänker jag inte så om andra, som skriver om sina tillkortakommanden eller problem. Jag tycker att de är modiga och vågar stå för att allt i livet inte är perfekt. Så varför skulle inte jag??

 

Den här helgen har varit så intensiv och då måste jag ibland ”formulera” mig. Hemska nyheter om en 17 åring flicka i Kinnekulle, som aldrig kom hem, berör mig djupt. Den sista i Lattjo-lajban-lådan-gänget har nu gjort sällskap med de andra i fem myror är fler…mina stora inspirationskällor.

Glamour på jobbet med långklänning, lunch med Loreen, akutgig på en buss och nya texter som ska pluggas in. 

 
 
 
 

Prinsbröllop med alldeles fantastiske Samuel Ljungblahd som sjöng utgångsmusiken som gick rakt in i mitt hjärta (Tack SVT play). (Å tänk att jag fick sjunga med honom i apri i år, på Müllers bils invigningsfest i Piteå. Galet!)

 

En vän som till slut berättar om hur hon just tagit sig ur ett destruktivt förhållande och jag känner sån empati.

Min egen nyfunna kärlek som bara växer sig starkare för varje dag. Till mitt barnbarn Valter och till min kärbo Ola. När väl kärleken kommer in i livet så kommer det som en strid ström! The law of attraction.

 
 
 
 
 

Det är så mycket plus och minus och jag är trött, tacksam och så jäkla glad att jag får leva! Och livet är bara en viss tid. Jag har förbrukat snart 50 år av den tiden, och ingen vet hur länge det är kvar. 40 dagar eller 40 år? Trots att ibland tror att jordaxeln tydligen går genom mitt arsle, så pågår livet för fullt runt omkring! Kärlek, sorg, möten, cancer, tider att passa, skilsmässor, matlagning, gräsklippning, sjukdomar, middagar, vänner, konflikter och fan vet allt…

 

Men nu till prestationsångesten, höll nästan på att komma ur spår där...

 Många kanske tror att jag bara lattjar runt och att allt kommer spontant på scenen och att allt bara är kul. Så är det inte… Skriva, kasta, skriva om, skriva igen, radera och skriva nytt. Ja, visst gillar jag att improvisera och lattja i stunden, men utan ett manus, utan tankar innan, utan formuleringar och förberedelser, så kan jag inte improvisera. Ju större plattform jag har att stå på, desto enklare är det att gå till kanten och leka. Har jag ingen plattform blir det bara obehagligt att hela tiden stå på kanten. Så vad vill jag ha sagt med det? Ja, att jag visst lattjar ibland, men långt ifrån alltid! Ofta är det mycket arbete inför mina jobb. Igår, på Festspelens fina invigningskonsert, stod jag ibland mitt på den stadiga plattformen och ibland var jag så långt ut på kanten att jag tänkte ”oj” mitt i en berättelse. Några meningar hade jag pluggat 100 gånger och andra meningar skapades just i den stunden. Precis som jag ville ha det. Närvarande, tryggt och ändå med en känsla av enkelhet. (Oh, där är jag till gränsen till övermodig va?)

 

Prestation. Det eviga inre arbetet, med mig själv, pågår för fullt. Självkänsla är en färskvara och inte beroende på hur många applåder eller klappar på axeln jag får. Utan känslan för mig själv. Själv – känsla. Är jag bra som jag är, utan jobb, utan prestationer? Är jag bra när jag bara ÄR…? Ger jag mig själv omtanke och näring som jag gör med de jag älskar? Är jag lika snäll med mig själv som med de i min närhet?

 
 

Jag måste ibland berätta för mig själv att oavsett vad jag gör på jobbet så finns det alltid viktigare saker i världen!! Jag måste också påminna mig om att jag blir älskad oavsett vad som händer på jobbet.

När dåliga tankar som att jag inte duger, att jag inte är nog bra, att jag måste PRODUCERA - när de kommer, så försvinner all glädje och lust till mitt annars så fantastiska jobb. Och då längtar jag tills jag är pensionär. Eller åtminstone efter en ledig helg J. Min kärbo spelar golf i helgen. Brädad av en boll. Bara det kan ju få en kvinna att deppa ihop… Ska jag ta nåt om hormoner och väder när jag ändå är i gång??? Haha! Nej, jag ska inte gå dit den här gången. Jag ska bara vara så galet tacksam för allt som funkar i mitt liv. Och det är faktiskt det mesta.

Tack alla fina människor som jag får omge mig med!

 

(Du ser. Jag fick till det. Än en gång. Prestationsdjävulen i mig är död! För den här gången.)

 

 

1 esteri:

skriven

Go girl :)


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?
E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: