ivarsdotter.blogg.se

Och insåg rätt snabbt att alla andra hade kvar vätskan i munnen. Trots min ynka ålder, förstod jag att här gällde det att rädda sitt skinn. Så jag började samla saliv. Vet ni hur svårt det är när man är nervös ..? Efter den minut eller två som gick så hade jag ändå en liten loska att spotta ut jag med. Man vill ju absolut inte sticka ut i den åldern! (Det gick ju över...) men det värsta var ju inte att jag spottade ut mindre än de andra, eller rädslan för vad tanten i flourvitt skulle säga. Utan den totala skräcken var om jag skulle dö av den illa luktande vätskan som jag just hade svalt! Och ingen vågade jag fråga. Jag var ju så blyg...

Så med den snapsen slutade min lekisperiod.  Jag förstod redan då att skolan var ett högriskprojekt.

Men sen då ÅK 1 skulle börja på hösten var det bara att gå. Jag kan bara gissa vilka mutor mamma hade fått ge mig. Förmodligen i form av socker (det var den vanligaste belöningen i vår familj) Nästan det enda jag minns från åk 1 var den första skoldagen då jag skulle ropa JA och räcka upp handen när fröken sa mitt namn. (Var nervös och visste inte om jag skulle klara två saker samtidigt:)) och sen minns jag Caritha. En nyinflyttad familj i Bergsviken med två barn, varav en som började i min klass. Hon var lika blyg som mig. Vi fann varandra där. Och nu, snart 40 år senare, är hon fortfarande min vän!

Och hon är just nu på väg hit till Antibes för att hälsa på! Jag längtar!! Det blir lite som på läger, hon ska bo med mig i den lilla "studion" vi har här och så ska hon få hjälpa mig att jobba lite så vi får mycket fritid tillsammans! Win-win situation!

Här en bild när vi gick ut ÅK 6. Hälften kvinna, hälften man. (Minns att jag alltid var avundsjuk på Carithas tjocka hår och på att hennes lugg, gick att fixa till så bra. Kolla "swungen" på luggen")

Nu blir det en lång parentes:

(på tal om läger så var jag och Caritha en gång på Hindersön på nåt slags religiöst läger, som barn alltså, skulle aldrig utsätta mig för det i nutid! Och det var första gången jag insåg att det var långt mellan Luleå och Piteå. Jag ville bara hem heeeela tiden och längtade förtvivlat efter mamma och min alldeles egna säng, istället för en regnblöt sovsäck, luftmadrass som pyste ut luft, i ett tält fullt av mygg.  Jag minns till och med vad vår ledare hette. Sally Sahlén. Vi hatade henne. Förlåt Sally om du fortfarande lever och av någon anledning läser det här. Men jag var mycket grymmare som barn än vad jag är nu. Och kanske det är på sin plats att be om ursäkt för att vi sa: ”Sally Sahlén med sina tjocka ben…” så fort du var utom synhåll.  Men vi var ju strandsatta på en öde ö i Luleå skärgård. Man kan få för sig vad som helst då.)

Kanske därför jag aldrig har velat flytta till Luleå.

Det där var en liten tillbakablick i alla fall. Förutom läger så har jag och Caritha delat det mesta genom livet. Några år i tonåren var vi ifrån varandra men hittade tillbaka och det är jag så glad för! En sån ”historiebärare” som hon, har jag bara en av.

Men jag måste visa lite bilder från igår! Jag var på Villa Asmodee, bara 15 min promenad härifrån. Det är några svenskar som driver denna villa, där man kan hyra in sig i lägenheter eller rum med självhushåll. Ett jättefint alternativ till Rue Sade B&B! Om ni vill komma hit när vi har stängt (de har öppet året om) Eller om ni tycker att gamla stan är för livat, för dyrt eller för lite grönska:-)

Vid middagstid gav jag mig alltså ut, utanför murarna i gamla stan. Jag är ju som van de här små gränderna nu och har ju inte tagit mig för att åka på så många utflykter. Dels för att jag jobbat för mycket, och inte hunnit åka långt bort. Men också för att det är ju lite roligare när man är två att hitta på saker. Så därför var promenaden bort till Villan, bara den, ett äventyr:

 

Här är pås-Åsa på G! Lite väluppfostrad är man väl ändå och går inte på middagsbjudning tomhänt! Lite jordgubbar och choklad fanns i dagens påse:

 

 

Få se då... var det åt det här hållet jag skulle...? Eller åt det hållet?

 (passade på å sola lite på vägen, eftersom jag inte gillar att sola på dagarna - för varmt! Kommer att komma hem blekare än alla andra:-)

Nåväl, bara en liten omväg senare hittade jag villan!

 

 

 

 

 

 

 

Och där Gudrun Månsson tog emot. Om Caritha är min "äldsta vän" så är Gudrun den allra färskaste! En riktig goding att sitta å prata med!

 

 

Så lite vyer från utsidan av huset:

Många små uteplatser i den gröna trädgården:

Bara en liten detalj av många...

Ah, små "gränder" bakom huset och jag kände mig som hemma!

Utsikten från soldäck, uppe på taket!

Den lilla trappan upp:

Egna apelsinträd!

 

När Ingrid hade jobbat klart så gjorde hon oss sällskap till middag. Det blev en mysig stund ute på terassen, där jag fick höra deras historia (jag tycker det är så intressant var människor kommer "ifrån". Inte vilken stad, utan vilka upplevelser). Det visade sig att Gudrun hade hållit på med teater för längesen, men att det slutade med att hennes man Claes, satsade på det istället. Jag behöver väl inte säga hur det gick :-)

Men jag tror att barnen och föräldrarna på det fritids som Gudrun driver, är mycket tacksamma över att hon istället för teatern, satsade på barn och ungdomar!

 

Och Ingrid fick berätta om huset och dess historia (som jag måste läsa på om innan jag kan återberätta!), om sina barn och sin hund och sitt arbete hemma i Sverige. Även det intressanta historier. Det är alltså Ingrid och hennes man som driver Villan. Och Gudrun och Claes har bara (eller det är väl inte så bara!) ett litet delägarskap i huset.

Här tog jag ett litet "tjuvknäpp" på damerna medan det fortfarande var ljust:

och vips, var det mörkt!

 

När klockan närmade sig midnatt så var det dags att lunka hemåt igen. Snälla Gudrun följde mig på den "mörka delen" av gatan och så vinkade vi av varandra när vi kom ner till vägen som går vid havet (lite större och mer upplyst väg!)

 

Skulle ta ett foto, men hon var lite suddig... :-)

Kan bero på min kamera. Eller vinet. Eller att jag var ostadig på handen.

Men till slut fick jag till det! (eller "auto" på kameran alltså)

 

Nu ska jag strax åka till flyget och ta emot min gamla vän. Fast hon är inte gammal, utan ung i sinnet, så den här veckan kan bli hur go och glad som helst!