Utflykter och undanflykter

Ungefär 25 personer som jag känner kommer att passera Rue Sade B & B, den här sommaren. Några har redan varit och några fler kommer. Några flyktigt bekanta och några riktigt nära vänner. Det är så roligt att folk är nyfikna på mitt sommarjobb! Och än finns det plats om någon är sugen...! Boka på www.ruesade.se.
Piteå-Tidningen har också ringt och gjort en intervju, som kommer i "Palt-bladet" nån helg här framöver (vet ej riktigt när än. förmodligen när det blir nyhetstorka.)
 
Än är det inte nyhetstorka på bloggen. Ska visa några bilder jag helt glömt att lägga ut från tidigare. Den här fina bilden tog Ingrid, från Villa Asmodee, (ett vackert hus där man kan hyra lägenheter/studios här i Antibes). Hon fångar mig och Caritha och Gudrun!
 
 
Och den här tog Caritha. Jag brukar tänka ibland att inte är det underligt att man är singel.. ha ha!
 
 
Jag kan nästan inte vara i solen (för varmt!), så solhatt, parasoll och solskyddsfaktor kommer att göra mig ung och vacker länge... ehumm... eller åtminstone inte se ut som ett soltorkat russin :-) Nej, det här med strandmode, blir nog aldrig min grej!
 
Men jag lovade ju några bilder från igår. Vi åkte alltså scooter till Cannes, hittade hamnen och köpte en biljett till ön Saint Honorat.  Det var en härlig båttur på 20 minuter och 14 Euro. Inklusive returbiljett, tack och lov!
På plats så hittade vi ett litet kapell, där vi gick in och bara satt i skuggan ett tag. Sen en tur upp i en av borgarna/fästningarna som skyddade munkarna från inkräktare förr i tiden. Vi hade en söt liten guide som hette Jean-Marie och som tittade i taket hela tiden han pratade med sin alldeles fantastiska fransk-engelska.
 
 
Här är byggnaden från håll:
 
Väl uppe, så började vi ställa frågor om honom i stället och då tittade han i ögonen. Han skulle inte bli munk, men han läste teologi och jobbade som voluntär på klostret. Kanske tittade han uppåt för att söka stöd.. :-) ??
 
 
 
Lite utsikt från tornet:

Sen hittade Cia lavendel! (en av våra punkter på "must-do-in-France" är just att se ett lavendelfält. Men det här var inget fält. Mer en äng. Vi har inte bestämt än om det räknas...)

Och vi hittade en liten butik. Det gör vi alltid. De gör egen honung, olivolja, vin, tvålar etc. Hade tänkt köpa vin men blev snål. Kan det verkligen vara så gott vin att man kan ta flera tusen för en flaska...? Är för lite vinkännare för att testa. De dyraste hade ingen prislapp, bara inlåsta i skåp. Men mellan 35 och 250 Euro såg vi priser på. Jag köpte en tvål. Jodåsåatt...
 
Sen hem igen med båten, upp på Scootern och iväg och leta mat! Kl: 18 på kvällarna ska man inte bli hungrig på rivieran. De flesta öppnar 19. Men när vi frågat på fjärde eller femte restaurangen och blodsockret var lågt, fick vi till sist på nåder sätta oss på en ännu icke öppnad restaurang. Vi måste ha sett undernärda ut (Hur nu det kan gå till i kaloriernas epicentrum). Sen var vi nöjda och glada och kunde köra hemåt igen:
 

På kvällen blev det film-tajm och vi laddade stort med att ha en filmkväll... Men efter en timme så sov ni nästan bägge två. Så vi gick och la oss. Och hur det gick kunde ni ju läsa om igår. Det gick ju inte så bra. Vi fick vara låssmeder/brandmän och rädda en kvinna ut ur en toalett, där dörren gått i baklås.
Med den adrenalin-kicken timmen innan midnatt, så blev det inte mkt sömn i natt heller.
 
Men det var Cias tur att göra frukost och jag fick sova lite längre. Sen blev det lite städ/handling och så drog vi iväg till Cap d´Ail. En liten blå lagun som ligger nästan i Monaco. Vägen dit var magisk! Efter Nice så kör man igenom några små pärlor som Villafranche Sur Mer och Eze. Det är med såna här upplevelser som med att försöka förklara hur gott någonting är. Eller hur skönt. Eller hur vackert. Det känns "futtigt" att med mobilbilder försöka beskriva denna upplevelse, men det är enda sättet jag har just nu. Ord finns inte:
 
 
 
 
120 trappsteg var det, ni vet såna här låååånga. Så trots att man var nybadad, så var man blöt igen innan vi var uppe vid parkeringen.
Nästan åtta mil blev det idag på Scootern. Sen hem och städa ett rum och laga mat och sen krascha på rummet. Blogga lite, läsa lite och surfa lite. Nu dags för att sova lite. förhoppningsvis! Min tur att göra frukost i morgon:-) Sen blir det lite fler undanflykter från att städa... så man får jobba på solbrännan lite! Under parasollet...
 
 

Svett och adrenalin

 
 

Har just haft en midnattstimme med adrenalin! Hade inte tänkt blogga, men nu är det lika bra att skriva för nu är jag i högvarv! Halv tolv i natt – jag hade gjort en tidig kväll – ringde Cia. En av gästerna – satt fast inne i en toalett. Låset hade gått i baklås! Tack och lov var de två på rummet! Så hennes man kunde larma oss. Nu blev det skruvmejslar, knivar, polygrip, hammare m.m. Men det kändes helt omöjligt! Och en stackars kvinna därinne i denna värme (högst upp också där det är som varmast) så då var goda råd dyra. Vi ringde vår vaktmästare och som tur var – var han vaken. Han förstod att det var allvarligt, så han sa att han skulle vara hos oss på 10 minuter. Vi borde ha lärt oss att 10 minuter i Frankrike är egentligen en timme. Så det blev panik. Vi var tvungna att helt enkelt ha sönder dörren i rummet. Cia satte in dödsstöten, medan jag vankade av och an nere på gatan, i väntan på vaktmästaren. Så när han kom med rondellen i högsta hugg, så hade Cia precis fått upp dörren. Alla välbehållna, något skakade, men dörren förstörd förstås. Så vaktmästaren fick istället måtta dörren och ska beställa en ny i morgon. Cia är numera min idol. Eller hjältinna kanske det ska vara!! Så nu, snart två timmar senare, har jag duschat för fjärde gången idag och ska nu försöka sova. Fast först skriva av mig lite. Helt vanliga banala saker som…svett?!

 

Idag har jag druckit två liter vatten, en öl, iste, kaffe, juice, vätskeersättning…förmodligen 3-4 liter vätska totalt. Och varit på toa två gånger. Resten har passerat ut genom huden. Jag har förut sagt att jag har svårt för att svettas. Ha ha! Jag har förmodligen bara aldrig varit där det är så här varmt förut! (Eller aldrig motionerat så hårt att jag börjat svettas. Jag gillar inte att svettas. Inte ståendes i alla fall) (ja, ja. Nån gång har jag väl svettats av fysisk aktivitet, men slutat så fort det bara varit möjligt. Inte alla gånger alltså, men när det är någon form av idrott inblandat. Jag retade förmodligen gallfeber på mina gympalärare under min skoltid. Huja, det är en helt annan historia. Får väl lämna den som en cliffhanger. Jag och Sten Lindberg, mannen, myten och gymnastiklärarlegenden. Eller legend och legend. Snarare skräcken. Äh, vi släpper det)

Nåväl, vad jag ville säga med detta var FY F-n VAD BLÖT JAG ÄR. HELA TIDEN. Och jag ska inte ens lägga upp den där meningen för volley. Jag svettas. I håret, på ryggen, under brösten, mellan benen, längst halsen och ta mej fan svettas jag också på benen! Aldrig har det runnit svett efter mina ben, men nu jävlar. Det är varmt, varmare och varmast. Det vore säkert ok att ligga på en beach, men nu jobbar vi ju och i hela det stora huset finns bara ett rum med AC. Jag ÄLSKAR att städa det rummet. Jag kollar aldrig temperaturen på dagen. Men jag har just skaffat mig en väckarklocka som man har under kudden (som vibrerar ifall jag inte hör den andra klockan p.g.a öronproppar) och på den finns det temp.mätare. Just i detta nu är det 30,2 grader i sovrummet. Och kl. är ett på natten. Men JAG KLAGAR INTE! (bara lite)

 

 

Jag har varit här i två dygn nu och det känns som många fler dagar! Inte för att det är långtråkigt, utan tvärtom. Upplevelseintensivt! Första kvällen hann vi givetvis med en uppdateringskväll med Crispy Porc. Numera vår favoriträtt här. Kyparna på restaurangen frågar om vi vill ha det vanliga, vi får inte ens nån meny längre. Kanske det betyder att vi är otroligt introverta och enkelspåriga. Eller att vi vill äta oss ”mätta” på denna rätt som förmodligen inte serveras i Piteå (eller i Hudiksvall för den delen).

Jag fick berätta för henne om mina dagar hemma. Till Er kommer några bilder:

Rolig åktur med Anna Beccau från Rundvik efter ett gig där:

Hon var betydligt vackrare i hatt än jag:

Goa vänner på Statt. Notera filtarna. Vi frös!
Hittade svamp!! i Juli och lyckan var fullkomlig:
Hade ljuvliga dagar i skogen med familj och så krullgullet Alma:

Var på fest och hittade två glada män! Mats och Pierre:
och deras fruar i vilt samspråk med Caritha och Monica (även om de ser allvarliga ut just här, så var det i övrigt en helt galet rolig kväll på krogen!:
 
 
 

Så när jag berättat ALLT för Cia, så avslutade vi kvällen med en kaffedrink och det blev ganska sent. Trött var jag, men med denna värme och ny säng (fick eget sovrum då Cia hostar som om hon hade betalt!) och kaffe i kroppen så blev det en natt där jag sov… många gånger. Om man säger så. Nåväl. Bara upp och hoppa kl. 07 ändå och pyssla med frukosten. Vi har så många fina gäster nu. Svenskar, Engelsmän och Australiensare. Alla lika trevliga! Jag undrar hur det kan komma sig att just det här huset bara drar till sig fantastiska människor?!  Sociala, glada, tacksamma och nöjda! (jo, någon då och då som gnäller finns alltid. Men det är såna som verkar ha gnäll som livsstil. Men de är få här!) Just den här morgonen hade dock en av gästerna insjuknat och jag fick ringa efter läkare. Flera samtal (på jävligt dålig franska och även hjärnsläpp på engelskan) senare, så kom då Doktor Feber (nä, han hette inte så, men hans namn såt typ ut som Feheber). När han undersökt och skrivit ut piller, så skickade jag honom på Cia också - eller det var helt frivilligtJ och innan han gått så hade hon recept på flera färglada piller och idag är hon mycket piggare. Typ luftvägsinflammation tror vi att det var. Även den andra gästen var mycket piggare idag.

 

Igår var vi klara vid halv tre och tog moppen och drog iväg på en strand. Underbart med lite vind, sol och faktiskt lite dis på eftermiddan. Badade, läste, åt jävligt sen lunch lagad i en husvagn vid vägen (där Cia satte sönder en gammal plaststol och jag skrattade så jag knappt kunde hjälpa henne upp där hon ”fastnat” mitt i fallet. Jag är så glad att hon har samma humor som mig. Jag spricker alltid när någon ramlar - och det går bra!) Somnade till en stund och vaknade kl. 18. Blev lite bråttom helt plötsligt då vi var bortbjudna till kl. 19. Järnet hem, genom duschen och sen packa med en gå-bort-present (lite färska hjortron och blåbär) och så promenera bort till Anita och Rolf. Dessa två galet goa människor som man bara gillar från första stund! Vad ska man säga om någon som ger en - en sån här T-shirt:

 (Om du inte ser, så står det: "Jag saknar dig Piteå". Vad ska jag säga? Att vi kanske borde lära känna varandra ännu bättre, jag och Anita... :-) )

Att de dessutom hade ytterligare en gäst där, som ursprungligen var från Piteå-bygden, gjorde ju inte saken sämre! Det visade sig att jag hade besökt Katarina en gång, när hon bodde i Piteå med sin familj, och min dåvarande man hade varit deras ”privata” rörmokare. Det var mer än 10 år sedan och mycket avloppsvatten hade runnit under bägge våra broar. (kan man säga så? Jo.) Så vi hade mycket att prata om!

Efter lite rosé på deras terrass i solen (med ännu mer svett) så gick vi på CK och åt. Nej, det var inte Calvin Klein, utan Cafe K…nånting. Roligt och annorlunda ställe! Givetvis blev det ganska sent även denna kväll. Och så upp och göra frukost. Och så kom vi på att vi måste skicka några redovisningspapper, så då satt vi med det till efter lunch. Sen kokade bade hjärnan och vi. Så vi satte oss på Scootern igen (vill bara säga moppen, eftersom en skoter går på snö) och drog iväg till Cannes och en liten båtutflykt. Mer om det i morgon. Nu är det slut batte..ri..er här----------------------

En sista bild som bevis på att vi inte BARA dricker öl, vin och äter Croissanter. Här är en fruktstund på ön:

 

 

 

 

 
 
 

 

Halvtid

Nu har halva tiden för sommarens uppdrag gått och jag är tillbaka i  Antibes, jobbet och värmen! Har varit hemma i en dryg vecka och hunnit med att både svalka av mig, träffa barnen, hunden, systrar (tyvärr ej bror denna gång), vänner och annat löst folk.

Jobbat en dag, men mest varit i skogen på systers stuga och vilat, umgåtts, badat bastu, druckit vin, skrattat, gråtit, plockat svamp (rekordtidigt!), hjortron och blåbär! Jag har varit på krogen med efterföljande exklusiv efterfest, jag har klippt hunden i sommarfrilla, jag har besökt naprapat/multidoktor i Luleå för att försöka fixa onda knät, jag har målat naglar och pillat navel. Ätit ute och inne. Sorterat post. Och ALDRIG ställt en väckarklocka förrän i morse. Helt enkelt underbara dagar!

 

Men i morse ringde då väckaren kl 07 och det sista packades ner. Färska bär och surdegsbröd. Kalles randiga och nytvättade kläder. Kolloidalt Silver (det ska jag skriva mer om i ett helt eget inlägg)

Lite märkligt var det att säga hej då idag. Både till syster där jag så frikostigt får bo, och till min alldeles fantastiska dotter, som är så klok och varm. Må mannen i hennes liv inse att han träffat en unik slipad, oslipad diamant! Till sonen fick jag säga hej då till redan igår, konstigt att inte veta när man ska ses igen!

Och så förstås, min trognaste vän Alma. Hon visade med hela sitt kroppsspråk att hon inte gillade situationen när jag packade. Gulltroll:))

 

 

Nu ser jag i alla fall fram emot dagar med Cia, där vi kan dela på arbetsbördan och få mer fritid. Halvtid helt enkelt:) Vi har en lång lista på "must-do" innan sista september. Vi ska börja redan i morgon! Eller förresten hade hon börjat på egen hand igår. Men jag hakar strax på! Om inte värmen tar knäcken på mig:) "Bara" 33 grader ikväll sa Cia. Och hon har alltid rätt.

 
 
 

Något helt annat nu:

Jag har haft tid att tänka en del på relationer. Det mest korrekta är att vara helt nöjd med att vara singel. När man inte är det, säger folk " ja, men sluta leta så kommer han!"  (Jo, de tar också för givet att det är en man. Men efter att ha hört Anja Pärsons historia så ska man aldrig säga aldrig!) Det är definitivt inte PK att söka en relation. Man ska bara vara sval och lätt leende, nöjd och svårflirtad.  Inte svettig, lite PMS:ig och tvär med en desperat blick. Försökte mig på en flirt nyss, men måste ha skrämt livet ur honom med min alltför raka kommunikation. Män vill nog jaga och ha mystiska kvinnor. Jag hade nog hoppats på att ses innan jag åkte igen, men ömsesidigt intresse verkade ej finnas. Och sånt ska man ju inte erkänna va?! Pinsamt att inte vara den eftertraktade, perfekta singelkvinnan som alla män vill ha...

Antingen måste jag lära mig att spela svår och sval. Eller så måste jag hitta en man som tål lite krass, rak kommunikation. Eller kanske en kombo.

Mina riktigt snälla vänner säger att jag måste träffa en stark man med god självkänsla. Bara såna kan vara med en stark kvinna, sager de. De är ju snälla som tror att jag är stark. De skulle se mig bära vin och vatten uppför spiraltrapporna här på vårt B&B. Nä, skämt åsido. Tydligen så räknas jag till gruppen "Starka Kvinnor", bara för att jag är företagare, vågar stå på scen, har haft lite udda jobb, rest runt en del, osv. Och visst, det betyder ju något. Men jag är också en helt vanlig människa med allt vad det innebär. Som tankar om att duga och prestera nog mycket, oro för barn och framtid, märklig dialekt, rädd för att bli sjuk, komplex för min kropp, dagar med mensvärk, fula kläder, lite pengar och gräsligt hår. Och givetvis helt fantastiska dagar och tankar om att jag lever mitt drömliv, har allt jag kan önska mig och är rikast i världen med min familj!

Ja, helt vanliga tankar som bor i en helt vanlig person. Är det inte ok då att få längta efter någon att dela det med?

"Sluta leta, ska du se att han kommer".... Nä, jag ska fortsätta längta efter en ny livskamrat. När min längtan dör, då dör jag också!

Och dö ska vi alla göra en dag. Men alla andra dagar ska vi leva.

 

 

Nu börjar bloggandet om! Välkomna till min lilla bubbla...

 

 

 

Fånga gårdagen

Nu när jag har Caritha här, så bara springer dagarna iväg! Eller inte ens det - de rusar iväg! I samma fart som en elitidrottare springer 200 meter häck på! (jag kan inget om sport, men det lät bra. ”200 meter häck”.) Så dagarna är upplevelseintensiva och vi vet inte hur det går till men plötsligt har en dag lagts till en annan. Vi trivs så bra ihop och hon jobbar som om hon inte gjort annat än drivit B&B! Jag har fått mer fritid på dessa dagar än vad jag någonsin fått här nere! Man kan ju tycka att jag skulle ha hunnit blogga också, men när vi haft fullt upp från 07 till midnatt, så kraschar jag isäng!

Och eftersom våra samtal är så interna och sånt som man bara delar med en allra bästa vän – så blir det inte så mycket att skriva om så här offentligt. Men vi har avhandlat allt från småskolan, tonåren, småbarnsåren, livskriser och ålderstecken. Och så lite kärleks-skvaller däremellan. Precis så som det ska vara, med extra allt!

Så jag sammanfattar de här fyra dagarna med några bilder! (har inte frågat om jag får lägga ut bilder på henne, men hittade några där hon var med. Men ändå inte:-)

 

Här står hon i köket och tittar ut över "Place Nationale".

 
och här pressar hon juice, så snabbt så jag knappt hann fånga henne på bild...
 
 
Här är vi på utflykt till Monaco! och den här "trappan" var en badplats... inte så mysig tyckte vi, så vi gick vidare...
 
Nu börjar det likna något! En riktig liten pärla till strand hittade vi till sist!
 
Det är varmt här nu...! Så vi struntade i shopping och försökte hitta nedgången till stranden istället:
Se där! (och där fick jag vara med på bild också!)
 
Annars var det ju Caritha jag skulle fota. men inga badbilder ville hon ha med. Men det var båten jag fotade.
 
En "Klassisk" fotografering i Monaco. Bergen, båtarna och turisten!
 
Monacos Yacht Club väntade någon... röda mattan och kameran uppställd. De ville inte ha oss på besök i alla fall...
Ja, man får tycka vad man vill om Monte Carlo, men vackert är det!
Kontraster...
Men nu då! Tänkte ändå få en närbild här i slutet av bloggen... men icke! Här gör vi en klassisk fotografering av maten. "My Sushi" hette stället som serverade mat som både var vacker och fantastiskt god!
Idag har vi åkt på utflykt med Scootern till Juan Le Pins och självklart badat! Ikväll var det 32 grader varmt här. Jag kan bara gissa hur varmt det var mitt på dagen... vi låg i vattnet mest hela eftermiddagen.
 
Bara i morgon kvar då... sen åker hon hem :-(
Fast alla (läs jag och mina gäster!) vill att hon ska stanna! (kanske inte hennes familj, men...)
Nåväl, underbart är kort.
I morgon ska vi ta fler kort.
I Nice.
 

Gamla och nya vänner

När jag började årskurs ett, var jag en mycket blyg och försiktig tös. Jag hade inte velat gå "lekis" (som på den tiden var frivilligt och jag hade en snäll mamma som lät mig vara hemma.) Jag hade prövat några gånger att gå dit, men flannelografen och fröken tyckte jag var tråkigt. Och efter bekantskapen med flourtanten var det kört på riktigt - jag gick aldrig dit igen. Hon hade varit dit en gång tidigare och instruerat hur man skulle göra, men den dagen var jag tydligen hemma. För nästa gång hon kom så visste alla hur man gjorde. Utom jag. Hon gick runt med brickan med de små plastmuggarna på. Alla satt redo när hon med tidtagaruret i högsta hugg sa "varsågod".  Jag tog den som en snaps.

Och insåg rätt snabbt att alla andra hade kvar vätskan i munnen. Trots min ynka ålder, förstod jag att här gällde det att rädda sitt skinn. Så jag började samla saliv. Vet ni hur svårt det är när man är nervös ..? Efter den minut eller två som gick så hade jag ändå en liten loska att spotta ut jag med. Man vill ju absolut inte sticka ut i den åldern! (Det gick ju över...) men det värsta var ju inte att jag spottade ut mindre än de andra, eller rädslan för vad tanten i flourvitt skulle säga. Utan den totala skräcken var om jag skulle dö av den illa luktande vätskan som jag just hade svalt! Och ingen vågade jag fråga. Jag var ju så blyg...

Så med den snapsen slutade min lekisperiod.  Jag förstod redan då att skolan var ett högriskprojekt.

 

Men sen då ÅK 1 skulle börja på hösten var det bara att gå. Jag kan bara gissa vilka mutor mamma hade fått ge mig. Förmodligen i form av socker (det var den vanligaste belöningen i vår familj) Nästan det enda jag minns från åk 1 var den första skoldagen då jag skulle ropa JA och räcka upp handen när fröken sa mitt namn. (Var nervös och visste inte om jag skulle klara två saker samtidigt:)) och sen minns jag Caritha. En nyinflyttad familj i Bergsviken med två barn, varav en som började i min klass. Hon var lika blyg som mig. Vi fann varandra där. Och nu, snart 40 år senare, är hon fortfarande min vän!

Och hon är just nu på väg hit till Antibes för att hälsa på! Jag längtar!! Det blir lite som på läger, hon ska bo med mig i den lilla "studion" vi har här och så ska hon få hjälpa mig att jobba lite så vi får mycket fritid tillsammans! Win-win situation!

Här en bild när vi gick ut ÅK 6. Hälften kvinna, hälften man. (Minns att jag alltid var avundsjuk på Carithas tjocka hår och på att hennes lugg, gick att fixa till så bra. Kolla "swungen" på luggen")

 

Nu blir det en lång parentes:

(på tal om läger så var jag och Caritha en gång på Hindersön på nåt slags religiöst läger, som barn alltså, skulle aldrig utsätta mig för det i nutid! Och det var första gången jag insåg att det var långt mellan Luleå och Piteå. Jag ville bara hem heeeela tiden och längtade förtvivlat efter mamma och min alldeles egna säng, istället för en regnblöt sovsäck, luftmadrass som pyste ut luft, i ett tält fullt av mygg.  Jag minns till och med vad vår ledare hette. Sally Sahlén. Vi hatade henne. Förlåt Sally om du fortfarande lever och av någon anledning läser det här. Men jag var mycket grymmare som barn än vad jag är nu. Och kanske det är på sin plats att be om ursäkt för att vi sa: ”Sally Sahlén med sina tjocka ben…” så fort du var utom synhåll.  Men vi var ju strandsatta på en öde ö i Luleå skärgård. Man kan få för sig vad som helst då.)

Kanske därför jag aldrig har velat flytta till Luleå.

 

Det där var en liten tillbakablick i alla fall. Förutom läger så har jag och Caritha delat det mesta genom livet. Några år i tonåren var vi ifrån varandra men hittade tillbaka och det är jag så glad för! En sån ”historiebärare” som hon, har jag bara en av.

 

Men jag måste visa lite bilder från igår! Jag var på Villa Asmodee, bara 15 min promenad härifrån. Det är några svenskar som driver denna villa, där man kan hyra in sig i lägenheter eller rum med självhushåll. Ett jättefint alternativ till Rue Sade B&B! Om ni vill komma hit när vi har stängt (de har öppet året om) Eller om ni tycker att gamla stan är för livat, för dyrt eller för lite grönska:-)

Vid middagstid gav jag mig alltså ut, utanför murarna i gamla stan. Jag är ju som van de här små gränderna nu och har ju inte tagit mig för att åka på så många utflykter. Dels för att jag jobbat för mycket, och inte hunnit åka långt bort. Men också för att det är ju lite roligare när man är två att hitta på saker. Så därför var promenaden bort till Villan, bara den, ett äventyr:

 

Här är pås-Åsa på G! Lite väluppfostrad är man väl ändå och går inte på middagsbjudning tomhänt! Lite jordgubbar och choklad fanns i dagens påse:

 
 
Få se då... var det åt det här hållet jag skulle...? Eller åt det hållet?
 (passade på å sola lite på vägen, eftersom jag inte gillar att sola på dagarna - för varmt! Kommer att komma hem blekare än alla andra:-)
Nåväl, bara en liten omväg senare hittade jag villan!
 
 
 
 
 
 
 
Och där Gudrun Månsson tog emot. Om Caritha är min "äldsta vän" så är Gudrun den allra färskaste! En riktig goding att sitta å prata med!
 
 
Så lite vyer från utsidan av huset:
Många små uteplatser i den gröna trädgården:
Bara en liten detalj av många...
Ah, små "gränder" bakom huset och jag kände mig som hemma!
Utsikten från soldäck, uppe på taket!
Den lilla trappan upp:
Egna apelsinträd!
 
När Ingrid hade jobbat klart så gjorde hon oss sällskap till middag. Det blev en mysig stund ute på terassen, där jag fick höra deras historia (jag tycker det är så intressant var människor kommer "ifrån". Inte vilken stad, utan vilka upplevelser). Det visade sig att Gudrun hade hållit på med teater för längesen, men att det slutade med att hennes man Claes, satsade på det istället. Jag behöver väl inte säga hur det gick :-)
Men jag tror att barnen och föräldrarna på det fritids som Gudrun driver, är mycket tacksamma över att hon istället för teatern, satsade på barn och ungdomar!
 
Och Ingrid fick berätta om huset och dess historia (som jag måste läsa på om innan jag kan återberätta!), om sina barn och sin hund och sitt arbete hemma i Sverige. Även det intressanta historier. Det är alltså Ingrid och hennes man som driver Villan. Och Gudrun och Claes har bara (eller det är väl inte så bara!) ett litet delägarskap i huset.
Här tog jag ett litet "tjuvknäpp" på damerna medan det fortfarande var ljust:
och vips, var det mörkt!
 
När klockan närmade sig midnatt så var det dags att lunka hemåt igen. Snälla Gudrun följde mig på den "mörka delen" av gatan och så vinkade vi av varandra när vi kom ner till vägen som går vid havet (lite större och mer upplyst väg!)
 
Skulle ta ett foto, men hon var lite suddig... :-)
Kan bero på min kamera. Eller vinet. Eller att jag var ostadig på handen.

Men till slut fick jag till det! (eller "auto" på kameran alltså)
 

Nu ska jag strax åka till flyget och ta emot min gamla vän. Fast hon är inte gammal, utan ung i sinnet, så den här veckan kan bli hur go och glad som helst!