ivarsdotter.blogg.se

Väldigt många jag möter på gatan här i Antibes äter glass. Och röker. Och bär på en baguette. Och är snygga och går i högklackat.

(Temat från igår fortsätter)

Jag får fan inte ihop den ekvationen. När jag äter glass och baguetter (eller ibland bara TÄNKER att jag ska äta det) så går jag upp tre kilo. Och på min redan tunga kropp så blir det ännu svårare att gå i högklackat.  Och alla vet ju vad rökning gör med kroppen och framförallt huden i ansiktet.

Kanske har de sminkat över de mörka ringarna under ögonen, betalat dyrt för att få bort rynkorna, kanske bär de bara på en baguette för att alla andra gör det, som en bijouteri (typ som kändisar som köper små hundar att bära omkring på i sina DG-väskor  som en accessoar)  kanske kommer de hem och tar på sig sina Birkenstock (eller Foppatofflan har säkert hittat hit..! vilket stilbrott för fransmännen...!) kanske tog de bara en liten slick på glassen, och kanske de ändå sitter där, tröga i magen och undrar varför de inte mår så bra... Fast jisses, det här låter ju som om jag önskar att vackra människor mår dåligt! Det är inte så jag menar...! Utan jag menar om de har den här livsstilen med baguetter, cigaretter och stiletter, så kanske "fakturan" kommer senare?!

Ungefär så som jag tänker om min kropp ibland. Lite stel och öm, en fot, ett knä som jävlas, händer som värker. Säkert en faktura från tidigare när jag inte tänkt på hur jag skött om mig.

Å inte ska jag klaga!! Jag har fullt fungerande lemmar (konstigt svenskt ord som får mig att associera till nåt helt annat, men så har jag ju en mkt konstig humor också. Eller som min vän Håkan brukar säga: Du är en mycket sjuk människa. Men så länge han ler samtidigt som han säger det så förstår jag att han menar väl) och jag har alla sinnen i behåll och en hjärna som fortfarande hänger med! (Se där, lite skryt igen. Men ni som läser bloggen kontinuerligt vet att det där var en gnutta överdrivet:)

Nåväl. Ska försöka sköta om mig. Så gott det går här i Frankrike :)

En galet härlig dag då det har plingat på dörren två gånger (det låter ju lite fånigt, men lite kul är det att lyfta luren och se i kameran vem som är där) och vid ett tillfälle var det ett par som känner nån som känner mig som läst på Facebook att jag jobbar här! Så det slutade med att jag blev hembjuden till dem ikväll (de har en lägenhet här) och vi gick ut och åt middag tillsammans. Jag har skrattat så jag har gråtit, vi hade verkligen samma galna humor. Så förutsättningslöst och enkelt!... sjukt sköna människor! Tack till Rolf och Anita! (som dessutom stött ihop med Anders Sundström idag. Ni vet han som är så lik Bosse Eriksson i gamlar revyn i Piteå. Eller kanske mer känd från Folksam och Swedbank nuförtiden. Anders alltså...) Starstrucked..? njaaäää

...där hon sida upp och sida ner har skrivit ner en MASSA användbara fraser. Vilken tjej! Hon har hjälpt mig att läsa sms och brev och instruktioner m.m. under veckan. Tror jag ska bjuda ut hon och hennes man på middag i morgon. De bor här dessutom i sju nätter, så man hinner ju lära känna folk. Och hon tyckte nog att jag behövde den här nu då de snart åker hem. Så himla fint!

 

Sen fick jag imponera på en kille från Canada (neeej, han är gift - inte på DET sättet) med att jag är släkt med frun till Tomas Holmström. Så otroligt roligt att se blicken då jag sa det. Han blev typ star-stucked av att jag är kusin med Annelis pappa, som är gift med Tomas.  (gud vilken sjuk mening, men jag orkar inte ändra den. Alla fattar väl att det inte är Annelis pappa som Tomas är gift med. Jisses Åsa, gå å lägg dig!)

Men bara för att förenkla det sa jag att jag var kusin med Anneli. Tror inte att han kommer att ringa Tomas och dubbelkolla om den uppgiften stämmer. Kusin smäller liiite högre än kusinbarn va??

 

Ja mitt jobb är ju story-telling så tro inte på allt jag säger. Det ligger i och för sig i släkten också att småljuga litegrann. Vi fick "lära" oss det som barn, eftersom allt var så syndigt. Så om man inte berättade att man spelade kort, eller gick på bio, kanske man ändå fick komma till himlen. (Som om Gud skulle ha tid att selektera om du spelat kort eller wordfeud och bestämma vem som ska få komma in eller ej. Vilken jobb han skulle ha nuförtiden isåfall. Vad räknas som synd? Går gränsen vid Ruzzle, eller redan vid Quiz-kampen?)

 

Så jag har Gud, pappa och mamma (och en massa annat folk förstås) att tacka för att jag har lyckats ljuga så bra, så länge att folk har fortsatt att gå på mina föreställningar. (Eftersom konsten ligger i att blanda fiktion och verklighet så att du som publik inte riktigt säkert vet om det är "på skoj" eller allvar) Det gäller bara att skilja på shower och det riktiga livet. Lögnare till vardags ger jag inte mycket för. Hellre brutalt ärlig än fejkat leende och inställsamt..

I den här bloggen är det brutalt ärligt. Men jag ändrar lite nationaliteter och kön och namn ibland för att gästerna får ha sin integritet kvar. Och jag fantiserar ihop historier som jag sedan ska göra "material" av. Till scenen eller kanske till min bok...det får vi se sen!

 

Nu saknas bara att jag får bli lite star-strucked och träffa typ Rickard Hubert. (är han singel eller??) Det skulle smälla högt. Och det är ju jävligt viktigt. Att smälla högt alltså. Och gå i högklackat. 

 (personerna på bilden vill vara anonyma. För på dagarna går de omkring som riktiga människor och bär på baguetter och är smala och snygga. OCH talar franska.... och tro det eller ej, verkar rätt nöjda med livet!)