Födelsedagar och utflykter

 
Jag är helt förvirrad. Vet inte vart jag ska börja... jag har ju missat att skriva om så mycket...
 
 
Men OK - om jag samlar mig lite och gör en bild-blogg idag. Eftersom jag har flera dagar med "luckor" i bloggen. Kan liknas mer vid en adventskalender än en blogg.
Nåväl, det har varit vänner på besök i Antibes. Inte alla har bott här (vi är ju ett litet exklusivt B&B och några har hyrt lägenhet här bredvid, eller andra hotel, för att det blivit billigare så) men jag har förstås passat på att umgås när de varit här! Och alla har fått se Antibes från ovan, från vår fiiiina takterass.
Varje kväll däruppe är unik. Här är några "himlar" från senaste veckorna: (bara fotat med mobilen)
Fullmåne över Grimaldi-borgen och Picasso muséet:
och en solnedgång vid bergen...
...och här ekar skratten över takåsarna, när gästerna umgås med varandra:

Det STÖRSTA som har hänt sedan sist, är att jag haft syster med väninna här! (och de ville umgås med mig, så då förkortade de mina arbetsdagar genom att hjälpa till! Så de har städat, handlat, plockat, diskat, skurat, hackat, putsat, osv. Vilka vänner va??) Här är de:
 

Och det ROLIGASTE som hänt är att min dotter bokade en typ "sista-minuten-resa" och kom och överraskade min syster... (vi gillar verkligen överraskningar i den här familjen. Roliga alltså). Jag sa att jag skulle till nån Marc, med papper om turistskatten - och syster Mona och kompis Kerstin, åkte till stranden och väntade. Men jag åkte istället till flygplatsen och hämtade guldklimpen!
 
 
 
På stranden, under tiden,  låg de i godan ro och badade och pratade och skrattade (de har väldigt lätt till skratt, de här damerna. Särskilt här, när vågorna välter omkull Mona. Och i vår familj, när vi skrattar, tappar vi all kraft i benen och blir liksom liggandes...Det fanns några fler bilder, men som jag av hänsyn inte lägger ut här. Vansinnigt roliga! )

Så vi var precis på väg att packa upp en matsäck som Mona och Kerstin hade med sig, då hon kom. Gissa deras miner då Linda-Marie, dök upp några minuter efter mig... Hann inte fota ögonblicket, men här, några minuter senare är det kram-kalas!

Min syster, som fyller 60 i år (och som fått pengar i present av nära och kära, för att göra den här resan möjlig) har blivit lite som en mormor för Linda-Marie. Eftersom min mamma, Linda-Maries mormor dog för mer än 10 år sen. Mona har (liksom mamma hade) ett stort hjärta. Hon har alltid delat med sig av det hon haft, även om det i perioder funnits små tillgångar. Och aldrig förväntat sig något tillbaka. Det finns alltid mat när man kommer dit, alltid kaffe, alltid ett handtag när man behöver hjälp, alltid en säng bäddad (om man vill sova över), alltid en famn att gråta hos, och ett öppen sinne som tar emot och delar glädje. Det finns tid för skitsnack, tarotkort, tupplurar och läsning. Hon är, helt naturligt en givare. Och glad för andras framgångar! Alltid glatt påhejande på våra äventyr, jobb och relationer. Hon har själv varit sjuk och levt med smärta i många år, men aldrig har man hört henne klaga. Och trots hennes egna bekymmer i livet, så har det alltid varit naturligt att åka till henne med sina egna bekymmer. Mina och barnens senaste fem år, har ju innehållit en del sorger och då har Monas stuga funnits som ett självklart ställe att åka till. Aldrig har väl Ronny Erikssons ord passat bättre än nu, att beskriva Monas hem och hjärta:
 
Det är dit man kommer när man kommer hem.
 
Och nu har hon fått i mångfald tillbaka... Utan att avslöja för mycket (innan jag frågar vederbörande) så kan jag bara säga, att hon nu fått feedback från livet,  i form av både i kärlek, pengar, upplevelser och hälsa. Och det finns inget mer rättvist i den här världen än det! Vi har firat hela veckan, både hennes "nya liv" och 60 år och mina 47 år, som jag fyllde då de var här! Det firade vi med bakelser och champagne!
och en sen kvällspromenad med fullmånen som glittrade i vattnet.... och en god middag ute på Bistro 44.
 
En dag tog vi en låååång promenad runt Cap de Antibes. Vi gick i flera timmar. Kanske fyra om vi räknar allt som allt. Men med ett badstopp förstås!
 

Och en dag tog vi bussen till mitt favoritställe: Saint Paul de Vence.
 

Denna gamla, helt enkelt charmerande lilla by uppe i bergen!
 
 
Med en alldeles fantastisk utsikt...
 
och mysiga små gränder..!
Och det var så kul att ta med dem på olika äventyr - för de var så otroligt tacksamma! Allt var "underbart - perfekt - som i en film - som i en dröm - lysande - jajjamän" osv... Då är det lätt att vara guide!

 
Det enda lilla smolket i bägaren var att Linda-Marie åkte på en magsjuka. Som "tur var" (vilket man egentligen inte kan säga i samma mening som mag-sjuka), bara från en eftermiddag, till nästa morgon. Så hon var med på allt, även om hon förmodligen inte hade så mycket ut av St Paul de Vence-trippen, då hon inte mådde så bra.
 
Men förutom det - så var de få och intensiva dagarna här med "La Familia" - helt fantastiska. Skratten tog flera dagar att klinga ut, efter de hade åkt...
 
 
 
 
Jag återkommer inom kort med en rapport från Italien. Som innehöll picnic på tåget, fågelskit i håret, casino, märklig middag och masonitsäng.
 
Väl mött igen!
 
 
 
 
 
1 Maria:

skriven

Så fint om systerskap. Blir nästan tårögd. Min syster är i himmelen.

Svar: huja... kan inte tänka tanken ens. Kram!
Åsa Ivarsdotter


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?
E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: