Födelsedagar och utflykter

 
Jag är helt förvirrad. Vet inte vart jag ska börja... jag har ju missat att skriva om så mycket...
 
 
Men OK - om jag samlar mig lite och gör en bild-blogg idag. Eftersom jag har flera dagar med "luckor" i bloggen. Kan liknas mer vid en adventskalender än en blogg.
Nåväl, det har varit vänner på besök i Antibes. Inte alla har bott här (vi är ju ett litet exklusivt B&B och några har hyrt lägenhet här bredvid, eller andra hotel, för att det blivit billigare så) men jag har förstås passat på att umgås när de varit här! Och alla har fått se Antibes från ovan, från vår fiiiina takterass.
Varje kväll däruppe är unik. Här är några "himlar" från senaste veckorna: (bara fotat med mobilen)
Fullmåne över Grimaldi-borgen och Picasso muséet:
och en solnedgång vid bergen...
...och här ekar skratten över takåsarna, när gästerna umgås med varandra:

Det STÖRSTA som har hänt sedan sist, är att jag haft syster med väninna här! (och de ville umgås med mig, så då förkortade de mina arbetsdagar genom att hjälpa till! Så de har städat, handlat, plockat, diskat, skurat, hackat, putsat, osv. Vilka vänner va??) Här är de:
 

Och det ROLIGASTE som hänt är att min dotter bokade en typ "sista-minuten-resa" och kom och överraskade min syster... (vi gillar verkligen överraskningar i den här familjen. Roliga alltså). Jag sa att jag skulle till nån Marc, med papper om turistskatten - och syster Mona och kompis Kerstin, åkte till stranden och väntade. Men jag åkte istället till flygplatsen och hämtade guldklimpen!
 
 
 
På stranden, under tiden,  låg de i godan ro och badade och pratade och skrattade (de har väldigt lätt till skratt, de här damerna. Särskilt här, när vågorna välter omkull Mona. Och i vår familj, när vi skrattar, tappar vi all kraft i benen och blir liksom liggandes...Det fanns några fler bilder, men som jag av hänsyn inte lägger ut här. Vansinnigt roliga! )

Så vi var precis på väg att packa upp en matsäck som Mona och Kerstin hade med sig, då hon kom. Gissa deras miner då Linda-Marie, dök upp några minuter efter mig... Hann inte fota ögonblicket, men här, några minuter senare är det kram-kalas!

Min syster, som fyller 60 i år (och som fått pengar i present av nära och kära, för att göra den här resan möjlig) har blivit lite som en mormor för Linda-Marie. Eftersom min mamma, Linda-Maries mormor dog för mer än 10 år sen. Mona har (liksom mamma hade) ett stort hjärta. Hon har alltid delat med sig av det hon haft, även om det i perioder funnits små tillgångar. Och aldrig förväntat sig något tillbaka. Det finns alltid mat när man kommer dit, alltid kaffe, alltid ett handtag när man behöver hjälp, alltid en säng bäddad (om man vill sova över), alltid en famn att gråta hos, och ett öppen sinne som tar emot och delar glädje. Det finns tid för skitsnack, tarotkort, tupplurar och läsning. Hon är, helt naturligt en givare. Och glad för andras framgångar! Alltid glatt påhejande på våra äventyr, jobb och relationer. Hon har själv varit sjuk och levt med smärta i många år, men aldrig har man hört henne klaga. Och trots hennes egna bekymmer i livet, så har det alltid varit naturligt att åka till henne med sina egna bekymmer. Mina och barnens senaste fem år, har ju innehållit en del sorger och då har Monas stuga funnits som ett självklart ställe att åka till. Aldrig har väl Ronny Erikssons ord passat bättre än nu, att beskriva Monas hem och hjärta:
 
Det är dit man kommer när man kommer hem.
 
Och nu har hon fått i mångfald tillbaka... Utan att avslöja för mycket (innan jag frågar vederbörande) så kan jag bara säga, att hon nu fått feedback från livet,  i form av både i kärlek, pengar, upplevelser och hälsa. Och det finns inget mer rättvist i den här världen än det! Vi har firat hela veckan, både hennes "nya liv" och 60 år och mina 47 år, som jag fyllde då de var här! Det firade vi med bakelser och champagne!
och en sen kvällspromenad med fullmånen som glittrade i vattnet.... och en god middag ute på Bistro 44.
 
En dag tog vi en låååång promenad runt Cap de Antibes. Vi gick i flera timmar. Kanske fyra om vi räknar allt som allt. Men med ett badstopp förstås!
 

Och en dag tog vi bussen till mitt favoritställe: Saint Paul de Vence.
 

Denna gamla, helt enkelt charmerande lilla by uppe i bergen!
 
 
Med en alldeles fantastisk utsikt...
 
och mysiga små gränder..!
Och det var så kul att ta med dem på olika äventyr - för de var så otroligt tacksamma! Allt var "underbart - perfekt - som i en film - som i en dröm - lysande - jajjamän" osv... Då är det lätt att vara guide!

 
Det enda lilla smolket i bägaren var att Linda-Marie åkte på en magsjuka. Som "tur var" (vilket man egentligen inte kan säga i samma mening som mag-sjuka), bara från en eftermiddag, till nästa morgon. Så hon var med på allt, även om hon förmodligen inte hade så mycket ut av St Paul de Vence-trippen, då hon inte mådde så bra.
 
Men förutom det - så var de få och intensiva dagarna här med "La Familia" - helt fantastiska. Skratten tog flera dagar att klinga ut, efter de hade åkt...
 
 
 
 
Jag återkommer inom kort med en rapport från Italien. Som innehöll picnic på tåget, fågelskit i håret, casino, märklig middag och masonitsäng.
 
Väl mött igen!
 
 
 
 
 

Långliggare och julbord

Vaknade i morse av att det stormade utanför. Jag är ju rätt obrydd om väder själv, men gästerna vill ju gärna ha sol när de är på rivieran. Och Frankrike levererade igen..! Redan till lunch var det vackert och jag själv hamnade på stenstranden framåt eftermiddan med en bra bok (och lite sömn förstås!)
 
(gott om plats på stranden nu. Skönt! Och Inga fiskare idag...)
 
Ikväll plingade det på dörren och så kom det ett par Hudiksvallsbor och hälsade på. Det är förstås Cia som var "upphov" till detta, (och Facebook!) men eftersom hon inte var på plats så fick jag istället en trevlig stund med Maria och hennes man (minns inte namnet... Bertil kanske..men han var ursprungligen från Kalix, så han var godkänd på direkten!) Får återkomma med bild, då vi ska ses och äta middag ihop nästa vecka om allt stämmer!
 
När vi satt i köket så hörde vi glada skratt uppifrån terassen så vi gick dit. Husets alla gäster (8 st just nu) satt där uppe och drack vin och pratade. Jisses vilken go stämning:-) Särskilt när Anders hittar ord på pitemål som tyskarna kunde! ("schwåger" och "swåårn" - svåger och fläsksvål) Språk-snacket fortsatte och jag skulle förklara för Maria att paret från Tyskland var långliggare här på Rue Sade. "Longlayers"  fick jag till utan att tänka. Dessutom är paret på smekmånad...
 Nu är jag ju van att folk skrattar åt det jag säger, men inte när jag "gör bort mig". Då får även JAG skratta!! Så underbart!
 
Nä, kära vänner. Jag har fullt upp med att förbereda systers ankomst i morgon, så det blir inte mer än så här idag!
 
Jo!! Just Ja! Vi har ju släppt biljetterna idag till WHITE CHRISTMAS! Så nu kom bilderna till användning - de vi tog här i Antibes förra veckan!
Jag hoppas att ni som vill och kan - bokar bord och kommer:-)
 
 

Kalas!

I morse fick jag, förutom att göra frukost, fixa presenter och sjunga lite, då vi hade födelsedagsbarn i huset! Malin Skoog Becker hade den goda smaken att fira sin födelsedag här i Antibes, tillsammans med sin pojkvän Martin. (kanske, kanske hade mamma Christina ett finger med i spelet:-)) Hon är nämligen den enda gästen som kommit till Rue Sade TVÅ gånger i sommar. Och nu alltså hennes dotter! Nu tar vi inga bilder på morgonen, så här får ni bilder på födelsedagsbarnet från ikväll, då vi firade med bubbel uppe på terassen! Jag lovar att skratten studsade över taken här i gamla stan!  Här med hennes charmige pojkvän Martin (som är den enda i sällskapet som har en lite annorlunda dialekt - skånskan) Malin hade idag frågat Martin, "vad sa han?" om någon som talade franska. Hon tyckte att skånskan ändå påminde lite om Franskan och att Martin KANSKE hade fattat vad de sa.  Jag är benägen att hålla med henne. De där "R:en" borde gå lättare att lära sig om man är från Skåne....??  Men förutom Malin och Martin på kalaset, så kom även Birgitta och Anders. Här är vi inne på ämnet "gäddhäng". Jag lovar att samtalsämnena på detta 25-års-mini-kalas, kanske inte var typiskt 25-års kalas-prat.  Nästa bild här nedan, berättar Anders för Christina om hur han fick tårar i ögonen, då han hörde Lasse Erikssons visa "stället" - när han var ung och bodde i Stockholm. Han körde bil och fick stanna bilen och bara lyssna på radion som spelade:

Jag vet ett ställe där skogen dräller av kantareller.

Där lingontuvorna lyser röda av mogna bär.

Där mossan bäddar sitt gröna bolster i mjuka gropar

och videsnåret vet att bevara en hemlighet.

Och vid det stället brukar jag möta mitt hjärtas blomma,

som lingondruvorna lyser glädjen på hennes mun

Och när hon skrattar får hennes kinder små mjuka gropar.

Hon är den finaste som jag känner på våran jord.

Jag får än en gång vara benägen att hålla med. Han kunde det där med texter han Lasse!

Christina - denna vackra pärla, som var gift med Lasse. Hon delade generöst med sig av historier om honom, om den här sången,  men förstås om en hel del annat också.Och hennes trevliga väninna Anna-Lena, som då och då fick en syl i vädret i detta snack-saliga gäng Så efter att vi avhandlat Facebook, veganer, avlyssning, roséviner, tågluffning, Monaco, liv och död, så var det dags att gå ut och äta. Här är i alla fall hela det "lurviga" gänget som fick vara med på kalaset! Det har idag också kommit ett par från Tyskland som firar sin honeymoon. (honungsmånad??) alltså bröllopsresa. Så i morgon blir det frukost med Svengelska, lite tyskt och så skånskt pitemål. Härlig blandning!

Riga

 
 
Jag har inte berättat om Riga!
Jag tar det idag, för jag kan inte rapportera så mycket från Antibes denna kväll. Det har mest varit det vardagliga livet (frukost, städa, handla, checka ut, städa, o.s.v)
Ja, och så har två trevliga ungdomar kommit hit idag (varav en är en dotter till en vän. Jäklar så lika de är..! Får skärpa mig för att inte stirra och le) och två underbara damer har checkat in ikväll! Men de presenterar jag närmare i morgon (måste fråga alla först!)
 
Den 21: augusti drog jag och syster Britt till Riga. (Det var under blogg-torkan) Vi hade fått ett uppdrag där. Ett svenskt företag som hade förlagt årets Kick-off i Riga. Vi skulle föreläsa och passa på att semestra några dagar. Trevligt!! (tänkte vi)
 
Här en suddig bild på Britt - men vill bara visa att hon är en förebild då det gäller att packa lätt! Kolla den lilla väskan! Den rosa är min.
 
Jag trodde vi skulle till Litauen. Britt trodde vi skulle till Estland. Men vi var alltså på väg till Lettland. Ja, det förstod ni andra redan på rubriken. SÅ smart är jag. VAR jag.

Jag borde ha läst på bättre om Rigas historia innan jag åkte, så hade jag kanske varit mer förberedd på vad som väntade mig.

Nu vet jag att valutan är ”Lats” (och att Swedbank är stort där) att staden ligger vid floden Daugava (och måste ha inspirerat Lars Winnerbäck??) att det är den största staden i Baltikum. Att år 1621-1710 var Riga svenskt (hemska krig förstås, både före och efter..  )

Det är faktiskt så sent som 1991, som Lettland blev självständigt igen efter den Sovjetiska ockupationen. Från Wikipedia: ”Andelen ryssar i Riga ökade under hela sovjetperioden (1944-1991). Förryskning var ett led i den sovjetiska politiken samtidigt som tiotusentals letter fängslades och deporterades till avlägsna platser, till exempel Sibirien.”

Då börjar man förstå… den tunga blöta filt som ligger över stämningen i Riga. Det är fasader som putsas och renoveras och det är försök till fina turiststråk. Men blickarna är tomma och energilösa. Ett trevligt "Hej!" är sällsynt på affärer och det finns något i luften som är tragiskt, som man börjar förstå när man läser deras historia. Jag säger inte att det är dåligt att vara i Riga – nej, för tusan – åk dit så de får fart på sin tillväxt! Men de har haft det tufft. Tiggare, uteliggare, drogpåverkade, gamla, sjuka, som man bara ville hjälpa! Men istället gick man där och höll hårt i väskan. Och det var tur - för Britt var sååå nära att bli rånad. Hade jag inte skrikit och varnat henne, så hade hon garanterat varit utan väska. Mitt på dagen, på marknaden, inte speciellt trångt, helt öppet. Och ingen reagerar liksom.

Nåväl, jag ska inte smutskasta Riga, de behöver som sagt oss turister!

 

 

Några av de lite mer udda upplevelserna kommer här iaf:

Gå på offentlig toalett i Riga, är en särdeles upplevelse. Du står i kö. Betalar några ören (lattar, slattar?) till en äldre kvinna (som borde ha fått gå i pension för läääänge sen) får ett kvitto (!) och av en annan dam får du toalett papper (fatta om man ska skita – då måste man be om mer! Med tillhörande blickar) 

 (den stackars tjejen hade tappat pappret, på golvet, men fick inget nytt. Hoppas hon skakade av sig sen bara)

När man väl var inne på toaletten så stank det så mycket urin (de kanske inte har tid att städa eftersom de ska ta betalt och ge ut papper) så man fick andas genom näsan (fast då tycker jag det är äckligt att man andas in den där luften utan att ”rena den” genom näsan så då andas jag nästan inte alls) Så proceduren med att lägga papper på ringen, få av sig byxorna så att de INTE tar i golvet och sen försiktigt sitta, så man inte är i kontakt med det övriga ”kaklet” – gör att man jobbar rätt så snabbt. Men när jag sitter där så ser jag en sprayflaska med citrondoft. Underbart, tänker jag och sprayar. Nu var den utformad så att själva spraymunstycket var riktat UPPÅT och inte FRAMÅT som jag är van. Så det resulterade i att jag kom ut från den där Lettiska toaletten, doftandes citron.  Med ett tunt lager lite kladdigt spray på glasögonen.

 
Tror inte att den suddiga blicken gjorde så mycket – för efter det skulle vi äta. Det skulle senare visa sig att en suddig blick bara bidrog i det läget. Letade LÄNGE efter en restaurang, där vi befann oss vid hamnen, vid någon slags marknad. Till slut tog vi den enda vi såg, letade lääääänge på menyn efter något som vi trodde skulle gå att äta på det här stället som såg ut som en rysk skolmatsal. (tror jag – jag har aldrig varit i en sån, men ni fattar). Medan vi letade hann folk komma in, beställa, betala, få mat och äta på under sju minuter.
Potatis förstod vi och sneglade på en av de som satt och åt och det liknade palt! Så vi pekade på den rätten och på menyn (det inplastade lite kladdiga pappret vi höll i) och betalade väldigt lite för vår mat. När vi fick det såg det ut så här:
 

Överkokt lite halvmosad potatis, med en vit ostsås som hade skurit sig och vitkål i vinäger. Tror inte jag berättar nåt mer här. Palt hade vi i alla fall INTE beställt.

Men några av de roliga sakerna med Riga, var att vi åkte en riktig turistbuss med öppet tak, hörlurar och rundtur i stan. Lite kylslaget, så här sitter vi koncentrerade med var sin filt:

 

Vi lyckades äta gott en kväll också, på en Italiensk restaurang. Jobbet var jätteroligt då det väl var dags att prata inför konferensen och så fick vi hänga med på kvällen till en restaurang som låg högt uppe på ett tak, mitt i stan. Väldigt vackert!

och en vacker byggnad, som vi passerade när vi promenerade till Radisson hotell, där vi skulle jobba.

Så visst - Riga är värt ett besök. Men kanske mer påläst så man vet vart man ska gå och INTE gå. Vad man ska undvika och vilka typiska turistfällor det finns. Men jag säger bara att Frankrike har aldrig varit vackrare och vänligare än efter tre dagar i Riga.

 

Och medan jag sitter här och bloggar har jag ätit en massa fikon. Så jag är glad att jag inte behöver hämta ut papper i morgon hos någon tant....

God natt!

Besök

Så var det dags för nya pite-bor att anlända till Antibes. Min f.d kollega Anders (Ni minns honom från Scenkväll va? Mannen med de finurliga låt-texterna) och hans fru Birgitta, har tagit några dagars September-semester, utan barn och utan "måsten" och "bara vara". Då passer rivieran perfekt! (även om han ska ut och springa tidigt i morgon bitti sa han... men han verkar tycka det är kul. Helt ärligt alltså)
 
Vi gick till MamaLou - en liten italiensk pärla och i den röda belysningen kanske de ser lite suddiga ut. Men så har de rest ända från "övre-marka" idag. Hortlax alltså:
 
Kul att de kommit och att jag fick hänga med på middag! Det är ju ändå lördagkväll! (fast jag bokade bord och bokade för tre. De fick helt enkelt dras med mig ikväll. Har dock lovat att de ska få nån kväll ensamma:-)
Innan de kom hann jag med att ta hand om gästerna i huset (en från New York och ett par från Belgien) och handla och en sväng till stenstranden. Tänkte att jag skulle ha bättre tur den här gången och åka hem fläckfri, så att säga...
 
Så fort jag lägger mig på rygg så somnar jag. Även idag. Kl. var 16, solen var inte så varm, det fläktade lite lagom och med havets vågor är det som att jag bara försvinner i en ljuv sömn...
När jag vaknar ser jag följande, bara en dryg meter ifrån mig:
 

och på andra sidan ett par män vid ett bord som fixar med fiskegrejorna. Alltså stenstranden mellan Antibes och Nice är flera mil lång. VARFÖR SKULLE DE FISKA PRECIS DÄR JAG LÅG?
 
 
Vill tillägga att det inte var speciellt trångt på stranden. Så jag har några teorier.
Precis där jag låg - där går de riktigt stora fiskarna! (och jag är glad att jag inte badade!) Eller luktar jag illa?
eller...
Jag såg ut som ett ankare som låg där, som de kunde fästa sina långa spön vid...
eller
de var kanske sällskapssjuka, men vid närmare efterforskning insåg de att jag låg där och snarkade och förmodligen dreglade också, så de avstod att inleda någon konversation.
eller
så hade JAG tagit DERAS plats....?
 
Frågorna var många, svaren var...inga! Jag gör som vanligt, säger åt mig själv: "Det du inte förstår får du lämna".
 
Imorgon kommer det fyra nya gäster. Två från Piteå (nä-hä!?) och en från Uppsala och en från ... skåne nånstans. Minns inte staden. Kanske Tomelilla...  och de från NY och Belgien åker hem. Så i helgen blir det en blandning av pite-mål och skånska. Ungefär som om jag och chefen skulle umgås. En obegriplig rolig blandning:-)
 
Så nu blir det sängen och ladda för ut- och incheckningar i morgon!
 
Läste ut boken igår kväll. Låter bilden tala för sig själv:
 
 
 

Feedback

Tomt i huset i natt. Bara jag och allt liv utanför (det verkar aldrig tystna här, men jag har vant mig nu).
Jag ställde ingen väckarklocka, men vaknade till vid soptömningen (och visste att kl var ca 06.00) vid glaskrossen (06.30) när bilen, som sopar gatan kom (07.00) och bilen som levererar fisk (backar in långsamt med tydlig backsignal) till fiskbutiken nedanför mig (07.30). Jag ser det som en snooze mer än störning. Men eftersom huset var tomt, ingen frukost behövde tillagas, så vände jag på mig och somnade om. Flera gånger. Och sov till 11.00. Skönt!
 
Sen dess full rulle med att fixa i huset, köpa blommor, piffa rummen, handla, gå till banken (som var stängd för renovering och ingen visste hur länge..Jag SKA lära mig franska om jag ska jobba här igen!.) ta emot gäster, tipsa om restauranger, utflykter, stränder osv.
 
Här är dagens färska snittblommor - man blir så glad av blommor!
Förundras fortfarande hur roligt det är att ha ett serviceyrke! Tror jag ska börja jobba på hotell efter den här sommaren! Får väl sälja in mig hos Christina på Skoogs Hotell eller hos Carina på Furunäsets Hotell när jag kommer hem... Eller förresten, jag gör det nu med ett par mail från senaste veckan...!
 
Från ett par som bor i Chicago:
"We miss your wonderful breakfasts and have been reminiscing about the fabulous time we had in Antibes and our lovely experience staying at Rue Sade. We hope you have a great last few weeks in Antibes and hope that you’ll be back there next year. Remember, when you plan your next visit to the USA, please come stay with us in Chicago. A & T"
 
och från Miami:
"I just wanted to reach out to thank you SOOO much for a great time in Antibes!! We are still talking daily about the fun, warmth and loving hospitality we felt during our stay. You are wonderful, and our doors will always be open when you get near the USA again!! And we truly mean that! Having you visiting us in Miami would be a total blast!! Please keep in touch and have a wonderful rest of this summer! Cheers, R + T"
 
och så "klipp" ur gästboken, ett lite ovanligt inlägg på rim:
 
Anka, nougat och sopsnubbar
fågelsång, strandmygg och jordgubbar
med tåg till Nice, till klippor på moppe
en dag med bok och någon regndroppe
frukost, Lady Soul och tryffelbrie
1981, 6:e September och charkuterie
fotograf, råttor och tamburin
så var min vecka - Tack Åsa så fin
 
 
Så - slut på säljsnacket.
 
Så det får bli en USA resa nästa år. Jag har inbjudningar till NY, Chicago och Miami nu. Vilken bonus, va?!
Och så till Skellefteå, inte att förglömma!
 
Nu ska jag lägga mig och läsa (ni vet en sån där som man inte vill lägga ifrån sig egentligen) den heter "Livet efter dig" av Jojo Moyes. Nu har jag sista sidorna kvar och Cia har varnat mig att jag ska läsa dem då jag är själv. Ska visst rensa tårkanalerna. Återkommer i ämnet.
 

Spår

Känns som om det inte hänt något idag heller... men så kom jag på att det har det visst! Jag har fixat däcket till Scootern (som hade pyspunka....i och för sig trevligt då jag "lärt känna" killen på macken där jag pumpar däcket var och varannan dag. Fast han är tandlös och trött och säkert less på mig..)
Och så har jag lagat ett fäste till ett visir på en av hjälmarna (läs Cia´s. Den snygga röd/vita. Jag har stor skalle så jag får jämt ta herr-hjälmarna.) Eller JAG har inte fixat Scootern/hjälmen. Men sett till att det blivit gjort! Här står lilla älsklingen upphissad (inte ett spår av mekanikern dock):
 
Fick vänta i ett par timmar, så jag hann se lite nya sidor av stan också. Samt sitta på en pall och lyssna på asiatisk hårdrock. Nåja, jag var ju ledig i alla fall. Sen blev det dyrare än vad de hade sagt... grrr... nytt sorts däck, bättre kvalité... bla bla... ja, ja. Vad gör man när däcket är på?
 
Så då jag ändå var ute och körde så letade jag reda på garaget där vi ska ställa Scootern då vi åker hem. Och så handlade jag lite baby-saker i en affär jag hittade. Visst kan man köpa turkost till en ofödd baby?? Eller känns det "pojkigt". Eller är frågan gammeldags? Det där med rosa/blått-tänket är borta helt va? Jag gillar verkligen turkost. Hoppas föräldrarna också gör det!
 
Sen passade jag på att åka till sten-stranden (för att slippa sanden!) för att njuta av solen. Hade med mig en bra bok! En handduk, en flaska vatten, läsglasögon, en uppblåsbar kudde och en is-te (som jag köpt hos killen på macken, av ren artighet)
Men så glömde jag ju att jag har "my period" (låter mycket finare att ha mens på engelska) och vips hade jag prickiga shorts. Ni vet såna där prickar man inte vill ha. (jag vet att det är en massa folk som tycker det här är äckligt, men 50% av befolkningen har det VARJE MÅNAD fast man inte ens är i närheten av att kunna/vilja producera några fler barn!!)
Så det var bara att packa ihop bok, vatten, glasögon, handduken, kudden och läsken igen och åka hem. Utan ett spår.. hrmmm..
Fan. (och det är på svenska)
 
Så det blev lite papperjobb hemma istället. Nåväl. Lugnt och skönt. Laddar för i morgon och lördag, då blir det fullt hus här igen!
 
Idag har jag också skajpat (Skype:at... jag måste lära mig det korrekta ordet snart!) med min alldeles charmerande och livsbubblande dotter! Tänk vad glad man är när det går bra för barnen! Den här lilla trollungen som är klokare ibland än själva livet! Söt som honung redan som liten och blir bara vackrare med åren.
Jag har så många bilder på henne, men ingen (i den här datorn) på då hon var riktigt liten, så jag väljer några andra bilder istället:
 
En bild från en middag, där hon lärde mig att tillaga sushi (Hon har jobbat på Sushi & Te i Piteå. Proffs:-)

Här är vi i Sthlm på en teater-weekend. En rolig födelsedagspresent till henne! Vi gillade Babbens show och gillade INTE Jesus Christ Superstar. Vi trodde nog att vi skulle gilla olika - men intet!
 
och här är vi i skogen! Här har vi löst många världsproblem tillsammans...
 
Och så har jag haft förmånen att få resa många gånger tillsammans. Här en bild från Kap Verde ifjol där vi var en vecka och bara vilade och läste böcker och badade.

 
Kanske ser det "glassigt" ut... Men jag lovar att det har inte bara varit ljusa dagar i vår relation. Det fanns en period då vi var mycket oeniga om hur livet skulle levas. Att vara tonåring i våran familj var nog inte så lätt. Med en mamma som hade fullt upp med att ta hand om det som pågick i familjen. (och jobb förstås) Det fanns saker som bubblade under ytan som den här damen snappade upp först av alla.
Jag ska nog aldrig glömma hennes ord när jag förkrossat säger: "Men jag älskar ju honom" och hon svarar: "Nej, du älskar bilden du har av honom. Som han var förr. Den personen finns inte längre"
En milstolpe i mitt då - trasiga liv.
 
Hon fortsätter sätta spår ...  
 
 

Palt är inte allt..

...men det är en bra bonus när man känner sig lite sugen på Piteå! Tänk att mina systrar (Tack Barbro och Britt!)  kom på den briljanta idén att posta palt till mig. Just nu står den på plattan och småputtrar. Så om 30 minuter är det dags att avsmaka! Om den är dålig har jag bestämt mig för att gå ut och äta ikväll...
Medan jag väntar så tittar jag på lite bilder från vår foto-session häromdagen där jag bad Monica ta någon bild så jag skulle kunna ha på typ match.com - eller nån annan dejtingsida. Vad tror ni om den här bilden?
Med rubriken: "Helt normal tjej i sina bästa år söker kille för mysiga hemmakvällar" (OBS! IRONI! Just såna rubriker får mig att springa fort och länge! Vaddå sina bästa år, det vet vi ju att de är passerade och vaddå kille, det är ju i princip gubbar man söker.... och mysiga hemmakvällar betyder att man inte har någon fantasi att hitta på nåt roligare?)
Eller kanske mer troligt att man hittar någon om man skriver: "Just blivit fri min fotboja, och jag gillar att leka fladdermus. Eller spöke. Eller flourtant."
 
vips var maten klar! och den GICK ATT ÄTA! Trots att den varit hos franska postverket i nästan en vecka. (vi får väl se hur jag mår i morgon. Men kan man äta surströmming så...)
Skänker en tacksamhetens tanke till Cia´s vänner som kom med en burk lingonsylt i present i somras. Mums vad gott det var!
 
Egentligen hade jag inte så mycket att blogga om ikväll, (det märks va? Palt och spöken) för det har varit en lugn dag. Men så Skajpade (Skype:ade, skypade..??) jag med min son. Han är i Stockholm i två dagar och går igenom sista steget inför antagningen till polishögskolan. Och mamma var nyfiken på hur det kändes och hur han mådde! (och att alla hade varit snälla med honom.) Han tyckte att alla tester hade gått bra och berättade både detaljer och i stora drag. En av intervjuerna är en timme med en psykolog. Många var frågorna och en var bl.a att han skulle beskriva sina föräldrar och sin syster med tre ord. Jag kunde inte låta bli att fråga...! Han hade beskrivit mig som känslomässig, äventyrlig och kärleksfull.
 
Behöver jag skriva nåt mer än det idag?? Nä. Lägger mig superlycklig i hjärtat, lite rörd (jag känslomässig?! :-)och önskar honom en toppendag även i morgon inför sista testerna. Sen åker han till Dublin. Lillgrabben som är så stor och klok och så full av empati och kärlek! (hade tänkt beskära bilden och plocka bort föräldrarna, men jag är totalt obegåvad när det gäller fotohantering!) En bild från förr:

och nu:
 
(bilder från Jennys blogg: http://www.jennymarklund.blogspot.se/)
 

och så en bild med söta Jenny som (också!) ska sakna honom i flera månader! Jag är ju då mer van än henne att sakna honom. De är ju vana att dela allt. Även kakor på gatan i Antibes. Eller macarones heter det visst...
 
Macarones är söta - dessa likaså!
God natt!
 
 

Lediga dagar!

Har några dagar ledigt. Blir nästan svårt då man inte är van. Men först ska jag laga en hjälm, byta en lampa, skura ur kylen, putsa fönster efter sista ovädret, tvätta lite badhanddukar och lite annat pyssel. SEN ska jag sätta mig ner och vara ledig. Just ja, lite bokföring också.
Sen ska jag sätta mig ner och vara nöjd med mig själv!
 
Så sjukt nöjd över den här sommaren! Visst har det varit mycket jobb och mycket spring i trapporna....

Men det har också varit supersköna dagar på stranden..
 
Många roliga oväntande möten...
 
och massor av god mat!
 
 
Jag har tänkt. All denna goda mat jag har satt i mig denna sommar och hur långsamt jag har rört mig... Bara tanken på att springa har gjort att jag har svettats.(ja, jag har ju svettats ändå. Borsta tänderna räcker för att kaskad-svettas, som Cia brukar säga)
 
Av chefens utlovade (utifrån alla trappor i huset): "minus fem kilo och en fast rumpa" har jag lyckats få stenhårda ben, (som min dotter brukar säga "Jävligt snygga ben morsan, synd bara att de inte passar ihop med övriga kroppen") min lilla rumpa har blivit lite hårdare (men den är redan så platt, så det märks inte), men allt annat har växt. Främst magen. Som en liten bula visar den stolt upp att den minsann frossat i både croissanter och rosévin, brieostar och skinkor, nougatglass och crépes. Med mera... Den liksom putar ut lite kaxigt och skäms inte ett dugg! "Kolla - här är en som kan konsten att njuta! Ha!"
 
Min chef hade nog ingen aning om min karaktär när hon utlovade ovanstående.
 
Nåväl. jag har ju lärt mig att bästa sättet  att bli RIKTIGT OLYCKLIG, är att jämföra sig med andra. Därför har jag högaktingsfullt beslutat mig för att njuta fullt ut - även tiden som är kvar. Och sen köpa ett tält som jag kan ha, när jag ska gå på bröllopet  som jag är bjuden på i oktober hemma i Piteå.
 
Så då vet ni - när vi ses - vad ni har att vänta Er. För om man har gått NER i vikt, ja då får man många kommentarer! "Men så fin du är, har du gått ner i vikt?"
Men när man går upp i vikt - då vågar ingen säga nåt. "Men oj då... har du gått upp mycket nu?"
Som om det är så att, smal = fin..... och tjock = ful.
Tyvärr så tror jag allra oftast på den idén själv också. Synd nog präglad av miljö och normer. Jobbar på det! Jag har lovat mig själv att bli bättre på det! Också! (och franska glosor)
 
Eller som pappa sa till mig, om min syster när hon hade gått upp i vikt ... "Hon ha töjje sä bra sista åre´" (hon har tagit sig bra sista året)
 
Det är kärlek det!
 
 
 
 
 

En månad senare

Ok, tre veckor kvar i Frankrike och högsäsongen är avklarad. Jag ska börja blogga igen. Jag har fått så många frågor och önskemål via mail, Facebook och telefon om varför jag inte bloggar längre. Svaret är: Jag har jobbat! Och haft vänner på besök. Då prioriterar jag tid med dem istället för med datorn.

Det finns så mycket att berätta, men det får bli lite tillbakablickar senare i höst och vinter, allt eftersom. Jag tycker själv att jag skriver bäst när jag får göra det från ”nuet”.

Igår gick vi och skulle ha en foto-session vid skulpturen "Nomaden". Hade tidigare gjort ett test som blev så här:

 
och då tänkte vi att det skulle bli bra bakgrund till vårt tema "White Christmas". Ja "Vi" är alltså Monica Lindgren och jag. Med vår vän, fotograf, matspecialist och allt-i-allo Mie! Här har hon fotat oss "på väg" till skulpturen. Visst är vi diskreta? (vi hörde kommentarer som "Oh, they have the same dresses!" Gissar att folk trodde att vi skulle gifta oss. Monica ville inte gå hand i hand med mig...men det är klart. Hon är ju redan gift)
 
 
Alla dörrar till "Nomaden" var låsta! (har förhört oss idag och söndag/måndag är det stängt...vi undrar VARFÖR? DET ÄR JU UTOMHUS??) Nåväl, vi valde en annan bakgrund (för vi hade ju för fan målat oss och tvättat håret) Här är Mie "in action":
 
och hon jobbade på ända tills det blev mörkt...

Här är några kort (av säkert flera hundra tagna):

"Är jag fin i håret än?"
Jo, vi hade roligt under tiden också!

Men sen det blev för mörkt, så begav vi oss mot stan igen för att äta. Då passerade vi lilla badstranden, som låg mörk och öde. Fast den visade sig vara full av liv...marken verkade liksom röra på sig och vi hörde ett ljud som fick oss att springa ut från stranden! Pipande råttor! Massor av råttor som åt från soptunnorna som var på stranden. Fyyy faaaan! Jag säger hundratals, men det är kanske överdrivet... Jag förstår nu varför jag aldrig gillat den där lilla stranden. Har alltid känts ofräscht, men jag har trott att det berott på att det är så många barn som pinkar i vattnet (alltid ljummet där nämligen)
 
Här försöker Monica ta bilder med zoomen, men närmare än så här vågade JAG inte gå igen...

Nej, nu släpper vi det och konstaterar att jag hädanefter alltid badar på stenstranden!
 
Ni som läst bloggen förut, vet att det hälsar på lite folk här då och då. En dag plingade det på dörren och dessa härliga, glada och solbrända pite-bor ramlade in! Det är för övrigt Carithas svärföräldrar längst till höger (som kört husbil ner genom Europa!) Bara ett par dagar senare stöter jag ihop med dem igen när de är ute och cyklar (ja, på riktigt alltså) och det är fortfarande så oväntat att se bekanta ansikten här i stan! Men roligt!

 
...och en annan dag var det ett annat gäng pite-bor som kom förbi och sa hej (något suddigare gäng.. eller fotograf?) Om jag inte är ute och cyklar (hehe) så tror jag att alla damerna har jobbat/jobbar på Sparbanken Nord i Piteå. Sammanträffande eller konspiration??
 
 
...och några andra Pite-bor (som faktiskt kom och bodde här, mycket kloka människor!) Mor och dotter Millbert som jag fick nöjet att äta middag med, en av kvällarna. Dottern bor i Stockholm men skulle studera i Paris (heja!) Så imponerad av modiga unga människor!
 
Men gladast blev jag nog ändå när min kära son och hans fina flickvän bestämde sig för att komma och hälsa på mamma (och svärmor!) Trots att de studerar och trots att Simon ska åka till Dublin snart en termin (heja! igen) och trots att de hade fullt upp, så prioriterade de några dagar med MAMMA...! (ja, och svärmor då...)
 
Med det i färskt minne, ska jag nu lägga mig... Minnas glada dagar och många upplevelser!
 
...och NJUUUUTA av en sovmorgon i morgon. För mina enda två gäster i huset är mina vänner Monica och Mie och de vill också ha sovmorgon. Best friend right now!
 
 

Steg för steg

 

Tror att rubriker med ”elände” säljer mer än bara lättsamma nyheter på bloggen. Min dåliga PMS dag (inlägget från igår) hade rekordmånga läsare. Men nu gillar jag ju att skriva med en liten twist… som ni vet :-)

Men ibland kommer det nya läsare och en person tyckte jag skulle sluta gråta. Jag läste min blogg igen och INGENSTANS stod det att jag var ledsen och grät. Kanske läser män ordet ”PMS” och kopplar direkt ihop det med att gråta. Nåja, spela roll. Grinat har jag gjort mycket i mina dagar. Brukar säga att det är en bra dag om man har fått gråta lite. Då har man i alla fall inte varit ”avstängd” (smajl-gubbe)

 

Det är ovanligt med egen tid här nere i Antibes. Men idag hade jag en helt egen ledig dag! Det är nästan så lyxigt så man vet inte vad man ska göra (mitt i högsäsongen har vi en dag utan gäster?! Nåväl, inget att oroa sig över, för i morgon börjar det om igen och när Cia är tillbaka på måndag är det i princip fullt hus!)

 

Gästerna som bodde här ville ha tidig frukost, för de skulle åka bil långt idag. Så kl. 06 var jag uppe och igång och redan vid 08.00 i morse var jag ”klar” med frukosten. De som åkte var i alla fall ett ungt par från Europa, som var trevliga, men hade många ”så-här-är-det”. T.ex att de bara åt ägg på söndagar och tyckte jag var mycket märklig när jag frågade om de ville ha ägg VARJE morgon. Och tyckte det var konstigt att vi serverade ost på morgonen, det skulle man ju äta på kvällen. Och tyckte att vi skulle polisanmäla sophämtarna som började jobba före 07.00, för att de förde sånt oväsen och väckte befolkningen. Och att det var bara han som var chaufför när de körde bil genom Europa, för han var…man….!! Grrrr… På alla mina frågor om ”Varför” hade de inga svar. Bara ”så är det”. Nu är jag ju en artig värdinna, så jag började inte agitera mot ungdomarna. Men nog får man lust att ställa fler frågor, som gör att de börjar tänka själva!

 

Nåväl – Sen satt jag länge själv och åt frukost och spelade Bo Kaspers högt. Såg på små klipp på YouTube och när det är barn och hundar blir jag alltid berörd. En ägare som återförenades med sin hund som varit bortsprungen i sju månader…. Fatta?! Så det var tur att jag var själv, på tal om att gråta!

 

Sen packade jag en liten matsäck och drog iväg. Hade fått tips både från Carola, men också av Anita och Rolf som varit här mycket, om fina stränder lite längre västerut. Förbi Cannes och vidare mot Theoule Sur Mer. (Nästan ”mitt emellan” Nice och St Tropez, men vid närmare googling ligger det 4.5 mil från Nice och 6,5 mil från Saint Tropez)

Det var så vackert där! Önskade att man kunde fota samtidigt som man körde...(men det går ju inte - jag är ju kvinna) (OBS! Ironi från tidigare i texten)

 

Hade kollat på nätet innan och "de l Áiguille", lite söder om Theoule, skulle visst vara jättefint med olika sorters stränder. Mer och mindre lättillgängliga. Någon strand dit man kunde gå med barn och någon där man skulle vara en erfaren klättrare för att ta sig till... jag tänkte att jag håller mig till "barn-avdelningen" idag.

 ... men vägen dit var lång. Eller rättare sagt många trappsteg.
 
 
(har jag varit singel för länge när jag ser symboler i allt..?)
 
Vyn lockade i alla fall till att fortsätta gå!
 
Om jag tyckte det var jobbigt att gå, så tänkte jag på dem som GJORT dessa naturtrappor en gång i tiden
Och där låg en strand! Men hur jag än letade så hittade jag ingen nedgång till den.
Så jag fortsatte...(alltså jag går ju neråt. Men vänder mig om och fotar trapporna när jag gått nedför dem. Jaja, det där fattade ni säkert)
och en till liten "hemlig" vik...
och här verkade det finnas en sandstrand... men hur tog man sig dit?
 
Jag gick vidare och det var många val. Höger, vänster, lite uppåt, mest nedåt...
Men till slut så kom jag fram till denna lilla pärla:
Så där åt jag min medhavda lunch och låg och myste ett tag. Men Cia, min parasollbärare, var ju inte med (kan inte köra moppe och ha parasollet som sticker ut, så det håller Cia när vi åker tillsammans)  så därför blev det bara en kort stund. Jag är ju en som bara ligger i skuggan jag. Eller solar efter 18.00, då det är svalare. Här var det VARMT som i en gryta. Så det var bara att "knalla iväg" (som vi säger om att gå - är det svenska eller dialekt?) uppåt igen. Skulle räkna stegen men tappade räkningen efter 170. PHU, säger jag bara! Svettig, men glad hoppade jag på Scootern igen och åkte "ner" till byn och åt lunch nummer två (då var ju kl. över 16 och det räknas väl som middag hemma) .... och så hade jag ju faktiskt ansträngt mig. Man får vara försiktig så man  inte laddar ordentligt efter träning...hrmmmm... 
 
Sen åkte jag motorvägen hem. Det gick bra, men det ska jag inte göra om. Kändes mycket farligare än de små vägarna nere vid havet. Dessutom kom jag till en vägtull med en ICKE engelsktalande farbror i luckan. Och jag kom fan inte på vad "katrö-vä-diss" betydde med en bilkö bakom mig, fast jag egentligen vet. Det betydde 90 cent och jag hade pengarna i ett fack i en väska, i ryggsäcken, i packboxen bak på moppen. Han pratade oavbrutet medan jag febrilt letade fram ett 1 Euro-mynt! Han verkade irriterad. Jag förstår inte . Kanske hade han PMS.
 
Så när jag var i bekanta trakter igen, så var kl. 18.00 och jag kunde sola:-) La mig på favoritstranden just nu i Juan Les Pins (uttalas med min enkla franska: Sjuaan la Päään) och det var mycket folk. Helger är det alltid mer folk på stränderna, men just den här är det alltid lite lugnare på:
 

Jag la mig på rygg och inte vet jag, men någon snarkade väldigt väldigt nära mig. Och nästa gång jag tittade upp var det bara jag och duvorna kvar. Eller de hann flyga iväg innan jag fick upp kameran, nyvaken som jag var...
 
 
Åkte hem, duschade och tyckte det var lite strävt när jag torkade mig. Jodå, jag har solat till mig ett linne.
Jag som tyckte att jag hade smörjt in mig överallt...
Nåväl, det känns bra och en skön dag är snart slut. Det är lördag, fullt med folk och music här ute på torget och jag ska krypa ner i sängen och läsa en bok. Jo, jag vet att jag är tråkig. Men.. Me, myself and I, börjar trivas riktigt bra tillsammans!
Och vet ni vad...?! I morgon har jag sovmorgon!
 

Utan kontroll från dur till moll

Om det igår verkade glatt och glättigt på bloggen, så blir det motsatsen idag. För idag har PMS monstret tagit mig i besittning. Varning – läses på egen risk. Och kom ihåg att jag kan ha ändrat mig och mina åsikter om två dagar.

Det som igår var: ”Men så otroligt roligt att få bli bjuden på just DEN personens 50-årskalas. Då måste jag hitta en fin och annorlunda present”  

Det är idag: ”jävla typiskt att det är fest då jag är borta. Som vanligt. Jobbar jag inte – är jag bortrest. Jag måste vara den som har tackat nej till flest fester genom tiderna. Jag ska byta jobb.”

  
 

 Det som igår var: ”Men vilka snygga skor! De ska jag unna mig – perfekta att ha när man springer så mycket som jag gör i trappor. Typ sköna som foppa, men mycket snyggare. Ganska dyra men det är jag värd!”

Det är idag: ”Aj, satan. Vattenblåsa. Jävla Hallux Vallgus. Kärring. Fortsätt gå i dina vanliga skor med inlägg. Pensionär. En dagslön åt helvete”

 

 

Det som igår var: ”Bröllopsinbjudan….!! Men så underbart! De ska gifta sig! Men givetvis, de är ju som gjorda för varandra! Åh, så fint!  Och som jag tycker så mycket om den där personen!  Då ska jag hålla ett levande och riktigt bra tal. Och wow – jag är ledig och hemma och kan gå på bröllopet…tack gode gud!”

Det är idag: ” Bröllop. Vad ska jag ha på mig. När jag för en gångs skull är solbränd kan jag ha vitt. Nej fan, det kan jag ju inte ha på bröllop. Det får väl bli ett förtält eller nåt, med tanke på alla jävla croissanter som jag tryckt i mig under de här månaderna i frankrike. Bröllop. Undrar om jag själv nån gång hittar nån man. Och om jag gör det – ska jag ens gifta mig? Är inte vigselringar världens minsta handbojor..?”

 
 
 
Det som igår var: "Vad mysigt det är med levande musik här utanför fönstret... helt gratis kultur!
Det är idag: "Men inte samma låt en gång till...?! Skärp Er, Kan en tamburin vara ostämd??

 
 
Nej, nu vänder jag blad. Drar täcket över huvudet (eller förresten, det är för varmt för att ha täcke. Även ett påslakan är för varmt. Äh.)
 
 
Här en bild på min baksida. Och en glad sida hos Cia. Det enda roliga som hänt idag är att Cia har kvalat in till finalen på Revy-SM med Iggesundsrevyn! Grattis!
 
 
 

Sammanfattning

 
 

Jag tänker att jag ska blogga varje kväll. Men vips så är klockan midnatt och jag väljer (moget, klokt och lite halvtråkigt) att gå och lägga mig istället.

Det har hänt så mycket sen sist jag bloggade.

Vi har börjat ”beta av” (varför heter det beta egentligen? Beta som i blockerare. Beta som i dataspråk. Beta som i sockerbeta…?) äh, beta av, eller bocka av saker på vår lista. "Saker vi vill göra innan vi åker hem från Frankrike". En av punkterna blev: Ligga på en betalstrand. Annars ligger vi givetvis mest på allmänna stränder och trängs med lokalbefolkningen och mestadels turister förstås (vi är ju varken eller) Men så en söndag för en dryg vecka sedan bestämde vi oss för att ta eftermiddagen ledigt och lyxa till det på en strand med solsängar, parasoll och service. Ja, vad ska man säga. För de pengar vi betalade fick vi givetvis ligga skönt (nä, ingen fräck koppling där) och äta gott. Men med den notan, då vi checkade ut så bestämde vi att detta fick vara både första och sista gången. Vi kan köpa många solstolar för de pengarna.

Men det var god mat! Så här nöjd var Cia:

 

Sen har Cia´s väninnor varit här några dagar och då hann vi med en tur till Cannes där damerna ville äta skaldjursplatå. Jag vill mest kräkas när de sätter i sig ostron. Råa. De ser ut som en slemklump. En vanställd clitoris. En albino mördarsnigel. Och det åt dem. Och ja, de påstod att det var gott. Jag tog kött och potatis. Kusinen från landet.

Här lite suddiga kort. Inte för att damerna var suddiga, men det var mörkt på kvällen på terassen och några slängde kläderna direkt!

 
och så skaldjursplatån:

I huset har också Anki och Roger från Luleå varit. Anki var en av gästerna när jag gjorde audition som programledare för Talkshowen ”Eftersnack” i Luleå för sex år sedan. (också god vän med "Vargen", alltså min dåvarande chef. Och inte magikern "Vargen" för Er som är från Piteå). Vi fick prata om detta och skratta åt ”eländet”… minns bara detaljer själv (stressad situation) men Anki tror att hon har kvar DVD:n med programmet på. Har jag tur kanske jag får se det där ”pilotprogrammet” någon gång! Ska ses själv med stora skämskudden framför mig!

De var förresten sådana där ljuvliga gäster, som man bara vill behålla. Hela sommaren. Ni vet den där typen av männsikor som man bara vill hänga med för att de verkar så … äkta. Här är Anki. Roger fastnade på bild också, men från Absinth bar. Och jag vill inte lägga ut den bilden utan att fråga. Den var också suddig. Och Roger har en karriär att tänka på. :-)

 

En av kvällarna drog vi ihop Cia´s gäng, Anki och Roger och våra nyfunna vänner Anita och Rolf. (det är Anita som syns samtala bakom ryggen på mig, på bilden alltså!) En liten sittning på terassen innan, där Ulrica plötsligt ställer sig upp och börjar sjunga för oss. Jag minns inte vad hon sjöng, men jag minns tonerna. Helen Sjöholm, släng dig i väggen (inte så hårt, men ändå!) Det var så vackert!! Stämningen, människorna som blev hänförda, rösten och miljön uppe på taket. Jag fick akut pollenallergi och det tog en stund att återhämta sig. Tänkte direkt att jag vill gifta mig, så hon kan sjunga på mitt bröllop! (nu har vi ju bara den lilla detaljen att det saknas en villig man också. Och passande, kanske ska tilläggas) www.ulrikabeijer.se om ni vill se alla strängar denna vackra kvinna har på sin lyra.

Här är för övrigt gänget som gick ut:

 

Efter en stund på terassen gick vi hela gänget och åt en numera mytomspunnen rätt: Crispy Porc. Jodå. Vi frälste några fler.. Kvällen avslutades på Absinth Bar och alla hattarna...

En av dagarna var jag och Ulrica ut på en Scooter-tur, runt Cap d´Antibes och avslutade med en kaffe i den lilla glasblåsar-byn Biot. Gick även in i kyrkan och tände ett ljus för mina saknade.

 

En till punkt på listan betade vi av en kväll i Juan Les Pins. Dricka en Bellini på Fitzgerald bar, i det kända hotellet Belle Rives. Vi har nu gjort det. Även Hemmingway gjorde det, his way.

 

Veckan gick och givetvis hinner vi med att jobba också! Ibland lite för mycket och för ambitiöst, men vi har bestämt att det SKA vara fint här hela tiden. Och ”fint” tar tid. Men nu har vi ju varit två som skött en persons jobb, vilket inneburit mer fritid (och halv lön. Som inte tål Bellini´s på Belle Rives, men va fan!)

Sen hade vi ju fina Carola på besök! Kvinnan jag skrivit förut om, som hjälpt oss i stort och smått ända sen i frebruari med att komma igång här. Hon har alltså jobbat här för två år sendan. Hon var på en några dagars tur här nere på Rivieran och vi fick ett kort och intensivt besök! Hon hyrde en moppe och vi drog iväg till Saint Paul de Vence. Äntligen! Jag har velat åka dit hela sommaren, men det har liksom inte blivit av. ÅH, så glad jag är att hon ”lurade” iväg oss! Vilken underbar liten by uppe i bergen!!

 Där var vi också in i kyrkan och höll på att hamna på en vigsel. (Cia kom just ut från kyrkan vi hade besökt. Ser ni henne i öppningen precis framför brudparet till höger? Hon tog i alla fall av sig hatten. Och hon finns garanterat på en del bröllopsbilder ute i Europa)
 
Hattar verkar vara centralt i sommar:
och så här glada var vi (särskilt jag?!) över att få träffa Carola "live" och bara suga åt oss av all hennes kunskap!

Lite shopping, lite utsikt, lite lunch, lite tjuv-kikande på de rika människorna som åt på Colombe d´Or.
 

Ett besök av Lena Endre (ja, här händer de mest märkliga saker) som plingade på och ville se hur vi hade det. Hon känner de som äger huset. Det hade ju suttit fint med ett "duckface" här, men den här suddiga får duga)

 

Ja, så kom ju fler pitebor till husets också. Faktiskt kvinnan som delade ut Piteå Kommuns Kulturstipendium till mig för ett antal år sen, under en av mina ”Scenkvällar” som jag då gjorde. Hon är alltså kulturnämndens ordförande. Hon och hennes dotter. Glada och trevliga och livsnjutande kvinnor! Jag önskar att jag får åka med mina barn på semester när jag blir pensionär! Här längst fram till frukosten en av morgnarna:

 

Och Ni som är uppmärksamma (och pitebor?!) ser att Kicki är med på fotot. Den här gången kom hon med TVÅ väninnor. Första gången någon kommit två gånger! (hit alltså. Den här sommaren. Annars händer det säkert rätt ofta). Måste vara ett bra betyg. Att hon dessutom själv äger ett hotell och att hon bokat ett rum i September ...(till hennes dotter som fyller år) måste vi tolka som att det är ett underbart ställe att vara på! Att umgås, att äta, att skratta och bara vara. Och det kunde dessa damer. Frukosten som skulle vara i en timme, blev oftast två. Härliga samtal runt bordet!

 

Här en middag med damerna. Nina, Kicki, Petra, Carola och Cia:

 
Cia åkte hem i måndags för att tävla i Revy-SM (och vi sparkade massor i baken!) och dessa ladys var kvar en natt till, så jag hängde med på deras sista kväll ute.
 
Sen har jag Skype:at med min son och fått roliga nyheter! Det är så härligt när det går bra för ens barn. Det värmer liksom ända in i hjärteroten. Om nu hjärtat har en rot:-) Lycka!!
 
Nu har alla åkt hem. Kvar är jag och ett par från tyskland. Jag har sovit middag. Ska städa ur rummen och lyssna på "sommar" i P1 och bara vara.
 
Avslutar med att skicka en bild från havet. Satt här igår kväll och lyssnade då Kristian Gidlund sommarpratade. Stark upplevelse. Givetvis går tankarna till piteås musiker Stefan i Euskefeurat, som just gått bort i cancer. Fan.
Det gäller att leva medans man lever. Vi hörs mina vänner...
 
 
 

 

 

Utflykter och undanflykter

Ungefär 25 personer som jag känner kommer att passera Rue Sade B & B, den här sommaren. Några har redan varit och några fler kommer. Några flyktigt bekanta och några riktigt nära vänner. Det är så roligt att folk är nyfikna på mitt sommarjobb! Och än finns det plats om någon är sugen...! Boka på www.ruesade.se.
Piteå-Tidningen har också ringt och gjort en intervju, som kommer i "Palt-bladet" nån helg här framöver (vet ej riktigt när än. förmodligen när det blir nyhetstorka.)
 
Än är det inte nyhetstorka på bloggen. Ska visa några bilder jag helt glömt att lägga ut från tidigare. Den här fina bilden tog Ingrid, från Villa Asmodee, (ett vackert hus där man kan hyra lägenheter/studios här i Antibes). Hon fångar mig och Caritha och Gudrun!
 
 
Och den här tog Caritha. Jag brukar tänka ibland att inte är det underligt att man är singel.. ha ha!
 
 
Jag kan nästan inte vara i solen (för varmt!), så solhatt, parasoll och solskyddsfaktor kommer att göra mig ung och vacker länge... ehumm... eller åtminstone inte se ut som ett soltorkat russin :-) Nej, det här med strandmode, blir nog aldrig min grej!
 
Men jag lovade ju några bilder från igår. Vi åkte alltså scooter till Cannes, hittade hamnen och köpte en biljett till ön Saint Honorat.  Det var en härlig båttur på 20 minuter och 14 Euro. Inklusive returbiljett, tack och lov!
På plats så hittade vi ett litet kapell, där vi gick in och bara satt i skuggan ett tag. Sen en tur upp i en av borgarna/fästningarna som skyddade munkarna från inkräktare förr i tiden. Vi hade en söt liten guide som hette Jean-Marie och som tittade i taket hela tiden han pratade med sin alldeles fantastiska fransk-engelska.
 
 
Här är byggnaden från håll:
 
Väl uppe, så började vi ställa frågor om honom i stället och då tittade han i ögonen. Han skulle inte bli munk, men han läste teologi och jobbade som voluntär på klostret. Kanske tittade han uppåt för att söka stöd.. :-) ??
 
 
 
Lite utsikt från tornet:

Sen hittade Cia lavendel! (en av våra punkter på "must-do-in-France" är just att se ett lavendelfält. Men det här var inget fält. Mer en äng. Vi har inte bestämt än om det räknas...)

Och vi hittade en liten butik. Det gör vi alltid. De gör egen honung, olivolja, vin, tvålar etc. Hade tänkt köpa vin men blev snål. Kan det verkligen vara så gott vin att man kan ta flera tusen för en flaska...? Är för lite vinkännare för att testa. De dyraste hade ingen prislapp, bara inlåsta i skåp. Men mellan 35 och 250 Euro såg vi priser på. Jag köpte en tvål. Jodåsåatt...
 
Sen hem igen med båten, upp på Scootern och iväg och leta mat! Kl: 18 på kvällarna ska man inte bli hungrig på rivieran. De flesta öppnar 19. Men när vi frågat på fjärde eller femte restaurangen och blodsockret var lågt, fick vi till sist på nåder sätta oss på en ännu icke öppnad restaurang. Vi måste ha sett undernärda ut (Hur nu det kan gå till i kaloriernas epicentrum). Sen var vi nöjda och glada och kunde köra hemåt igen:
 

På kvällen blev det film-tajm och vi laddade stort med att ha en filmkväll... Men efter en timme så sov ni nästan bägge två. Så vi gick och la oss. Och hur det gick kunde ni ju läsa om igår. Det gick ju inte så bra. Vi fick vara låssmeder/brandmän och rädda en kvinna ut ur en toalett, där dörren gått i baklås.
Med den adrenalin-kicken timmen innan midnatt, så blev det inte mkt sömn i natt heller.
 
Men det var Cias tur att göra frukost och jag fick sova lite längre. Sen blev det lite städ/handling och så drog vi iväg till Cap d´Ail. En liten blå lagun som ligger nästan i Monaco. Vägen dit var magisk! Efter Nice så kör man igenom några små pärlor som Villafranche Sur Mer och Eze. Det är med såna här upplevelser som med att försöka förklara hur gott någonting är. Eller hur skönt. Eller hur vackert. Det känns "futtigt" att med mobilbilder försöka beskriva denna upplevelse, men det är enda sättet jag har just nu. Ord finns inte:
 
 
 
 
120 trappsteg var det, ni vet såna här låååånga. Så trots att man var nybadad, så var man blöt igen innan vi var uppe vid parkeringen.
Nästan åtta mil blev det idag på Scootern. Sen hem och städa ett rum och laga mat och sen krascha på rummet. Blogga lite, läsa lite och surfa lite. Nu dags för att sova lite. förhoppningsvis! Min tur att göra frukost i morgon:-) Sen blir det lite fler undanflykter från att städa... så man får jobba på solbrännan lite! Under parasollet...
 
 

Svett och adrenalin

 
 

Har just haft en midnattstimme med adrenalin! Hade inte tänkt blogga, men nu är det lika bra att skriva för nu är jag i högvarv! Halv tolv i natt – jag hade gjort en tidig kväll – ringde Cia. En av gästerna – satt fast inne i en toalett. Låset hade gått i baklås! Tack och lov var de två på rummet! Så hennes man kunde larma oss. Nu blev det skruvmejslar, knivar, polygrip, hammare m.m. Men det kändes helt omöjligt! Och en stackars kvinna därinne i denna värme (högst upp också där det är som varmast) så då var goda råd dyra. Vi ringde vår vaktmästare och som tur var – var han vaken. Han förstod att det var allvarligt, så han sa att han skulle vara hos oss på 10 minuter. Vi borde ha lärt oss att 10 minuter i Frankrike är egentligen en timme. Så det blev panik. Vi var tvungna att helt enkelt ha sönder dörren i rummet. Cia satte in dödsstöten, medan jag vankade av och an nere på gatan, i väntan på vaktmästaren. Så när han kom med rondellen i högsta hugg, så hade Cia precis fått upp dörren. Alla välbehållna, något skakade, men dörren förstörd förstås. Så vaktmästaren fick istället måtta dörren och ska beställa en ny i morgon. Cia är numera min idol. Eller hjältinna kanske det ska vara!! Så nu, snart två timmar senare, har jag duschat för fjärde gången idag och ska nu försöka sova. Fast först skriva av mig lite. Helt vanliga banala saker som…svett?!

 

Idag har jag druckit två liter vatten, en öl, iste, kaffe, juice, vätskeersättning…förmodligen 3-4 liter vätska totalt. Och varit på toa två gånger. Resten har passerat ut genom huden. Jag har förut sagt att jag har svårt för att svettas. Ha ha! Jag har förmodligen bara aldrig varit där det är så här varmt förut! (Eller aldrig motionerat så hårt att jag börjat svettas. Jag gillar inte att svettas. Inte ståendes i alla fall) (ja, ja. Nån gång har jag väl svettats av fysisk aktivitet, men slutat så fort det bara varit möjligt. Inte alla gånger alltså, men när det är någon form av idrott inblandat. Jag retade förmodligen gallfeber på mina gympalärare under min skoltid. Huja, det är en helt annan historia. Får väl lämna den som en cliffhanger. Jag och Sten Lindberg, mannen, myten och gymnastiklärarlegenden. Eller legend och legend. Snarare skräcken. Äh, vi släpper det)

Nåväl, vad jag ville säga med detta var FY F-n VAD BLÖT JAG ÄR. HELA TIDEN. Och jag ska inte ens lägga upp den där meningen för volley. Jag svettas. I håret, på ryggen, under brösten, mellan benen, längst halsen och ta mej fan svettas jag också på benen! Aldrig har det runnit svett efter mina ben, men nu jävlar. Det är varmt, varmare och varmast. Det vore säkert ok att ligga på en beach, men nu jobbar vi ju och i hela det stora huset finns bara ett rum med AC. Jag ÄLSKAR att städa det rummet. Jag kollar aldrig temperaturen på dagen. Men jag har just skaffat mig en väckarklocka som man har under kudden (som vibrerar ifall jag inte hör den andra klockan p.g.a öronproppar) och på den finns det temp.mätare. Just i detta nu är det 30,2 grader i sovrummet. Och kl. är ett på natten. Men JAG KLAGAR INTE! (bara lite)

 

 

Jag har varit här i två dygn nu och det känns som många fler dagar! Inte för att det är långtråkigt, utan tvärtom. Upplevelseintensivt! Första kvällen hann vi givetvis med en uppdateringskväll med Crispy Porc. Numera vår favoriträtt här. Kyparna på restaurangen frågar om vi vill ha det vanliga, vi får inte ens nån meny längre. Kanske det betyder att vi är otroligt introverta och enkelspåriga. Eller att vi vill äta oss ”mätta” på denna rätt som förmodligen inte serveras i Piteå (eller i Hudiksvall för den delen).

Jag fick berätta för henne om mina dagar hemma. Till Er kommer några bilder:

Rolig åktur med Anna Beccau från Rundvik efter ett gig där:

Hon var betydligt vackrare i hatt än jag:

Goa vänner på Statt. Notera filtarna. Vi frös!
Hittade svamp!! i Juli och lyckan var fullkomlig:
Hade ljuvliga dagar i skogen med familj och så krullgullet Alma:

Var på fest och hittade två glada män! Mats och Pierre:
och deras fruar i vilt samspråk med Caritha och Monica (även om de ser allvarliga ut just här, så var det i övrigt en helt galet rolig kväll på krogen!:
 
 
 

Så när jag berättat ALLT för Cia, så avslutade vi kvällen med en kaffedrink och det blev ganska sent. Trött var jag, men med denna värme och ny säng (fick eget sovrum då Cia hostar som om hon hade betalt!) och kaffe i kroppen så blev det en natt där jag sov… många gånger. Om man säger så. Nåväl. Bara upp och hoppa kl. 07 ändå och pyssla med frukosten. Vi har så många fina gäster nu. Svenskar, Engelsmän och Australiensare. Alla lika trevliga! Jag undrar hur det kan komma sig att just det här huset bara drar till sig fantastiska människor?!  Sociala, glada, tacksamma och nöjda! (jo, någon då och då som gnäller finns alltid. Men det är såna som verkar ha gnäll som livsstil. Men de är få här!) Just den här morgonen hade dock en av gästerna insjuknat och jag fick ringa efter läkare. Flera samtal (på jävligt dålig franska och även hjärnsläpp på engelskan) senare, så kom då Doktor Feber (nä, han hette inte så, men hans namn såt typ ut som Feheber). När han undersökt och skrivit ut piller, så skickade jag honom på Cia också - eller det var helt frivilligtJ och innan han gått så hade hon recept på flera färglada piller och idag är hon mycket piggare. Typ luftvägsinflammation tror vi att det var. Även den andra gästen var mycket piggare idag.

 

Igår var vi klara vid halv tre och tog moppen och drog iväg på en strand. Underbart med lite vind, sol och faktiskt lite dis på eftermiddan. Badade, läste, åt jävligt sen lunch lagad i en husvagn vid vägen (där Cia satte sönder en gammal plaststol och jag skrattade så jag knappt kunde hjälpa henne upp där hon ”fastnat” mitt i fallet. Jag är så glad att hon har samma humor som mig. Jag spricker alltid när någon ramlar - och det går bra!) Somnade till en stund och vaknade kl. 18. Blev lite bråttom helt plötsligt då vi var bortbjudna till kl. 19. Järnet hem, genom duschen och sen packa med en gå-bort-present (lite färska hjortron och blåbär) och så promenera bort till Anita och Rolf. Dessa två galet goa människor som man bara gillar från första stund! Vad ska man säga om någon som ger en - en sån här T-shirt:

 (Om du inte ser, så står det: "Jag saknar dig Piteå". Vad ska jag säga? Att vi kanske borde lära känna varandra ännu bättre, jag och Anita... :-) )

Att de dessutom hade ytterligare en gäst där, som ursprungligen var från Piteå-bygden, gjorde ju inte saken sämre! Det visade sig att jag hade besökt Katarina en gång, när hon bodde i Piteå med sin familj, och min dåvarande man hade varit deras ”privata” rörmokare. Det var mer än 10 år sedan och mycket avloppsvatten hade runnit under bägge våra broar. (kan man säga så? Jo.) Så vi hade mycket att prata om!

Efter lite rosé på deras terrass i solen (med ännu mer svett) så gick vi på CK och åt. Nej, det var inte Calvin Klein, utan Cafe K…nånting. Roligt och annorlunda ställe! Givetvis blev det ganska sent även denna kväll. Och så upp och göra frukost. Och så kom vi på att vi måste skicka några redovisningspapper, så då satt vi med det till efter lunch. Sen kokade bade hjärnan och vi. Så vi satte oss på Scootern igen (vill bara säga moppen, eftersom en skoter går på snö) och drog iväg till Cannes och en liten båtutflykt. Mer om det i morgon. Nu är det slut batte..ri..er här----------------------

En sista bild som bevis på att vi inte BARA dricker öl, vin och äter Croissanter. Här är en fruktstund på ön:

 

 

 

 

 
 
 

 

Halvtid

Nu har halva tiden för sommarens uppdrag gått och jag är tillbaka i  Antibes, jobbet och värmen! Har varit hemma i en dryg vecka och hunnit med att både svalka av mig, träffa barnen, hunden, systrar (tyvärr ej bror denna gång), vänner och annat löst folk.

Jobbat en dag, men mest varit i skogen på systers stuga och vilat, umgåtts, badat bastu, druckit vin, skrattat, gråtit, plockat svamp (rekordtidigt!), hjortron och blåbär! Jag har varit på krogen med efterföljande exklusiv efterfest, jag har klippt hunden i sommarfrilla, jag har besökt naprapat/multidoktor i Luleå för att försöka fixa onda knät, jag har målat naglar och pillat navel. Ätit ute och inne. Sorterat post. Och ALDRIG ställt en väckarklocka förrän i morse. Helt enkelt underbara dagar!

 

Men i morse ringde då väckaren kl 07 och det sista packades ner. Färska bär och surdegsbröd. Kalles randiga och nytvättade kläder. Kolloidalt Silver (det ska jag skriva mer om i ett helt eget inlägg)

Lite märkligt var det att säga hej då idag. Både till syster där jag så frikostigt får bo, och till min alldeles fantastiska dotter, som är så klok och varm. Må mannen i hennes liv inse att han träffat en unik slipad, oslipad diamant! Till sonen fick jag säga hej då till redan igår, konstigt att inte veta när man ska ses igen!

Och så förstås, min trognaste vän Alma. Hon visade med hela sitt kroppsspråk att hon inte gillade situationen när jag packade. Gulltroll:))

 

 

Nu ser jag i alla fall fram emot dagar med Cia, där vi kan dela på arbetsbördan och få mer fritid. Halvtid helt enkelt:) Vi har en lång lista på "must-do" innan sista september. Vi ska börja redan i morgon! Eller förresten hade hon börjat på egen hand igår. Men jag hakar strax på! Om inte värmen tar knäcken på mig:) "Bara" 33 grader ikväll sa Cia. Och hon har alltid rätt.

 
 
 

Något helt annat nu:

Jag har haft tid att tänka en del på relationer. Det mest korrekta är att vara helt nöjd med att vara singel. När man inte är det, säger folk " ja, men sluta leta så kommer han!"  (Jo, de tar också för givet att det är en man. Men efter att ha hört Anja Pärsons historia så ska man aldrig säga aldrig!) Det är definitivt inte PK att söka en relation. Man ska bara vara sval och lätt leende, nöjd och svårflirtad.  Inte svettig, lite PMS:ig och tvär med en desperat blick. Försökte mig på en flirt nyss, men måste ha skrämt livet ur honom med min alltför raka kommunikation. Män vill nog jaga och ha mystiska kvinnor. Jag hade nog hoppats på att ses innan jag åkte igen, men ömsesidigt intresse verkade ej finnas. Och sånt ska man ju inte erkänna va?! Pinsamt att inte vara den eftertraktade, perfekta singelkvinnan som alla män vill ha...

Antingen måste jag lära mig att spela svår och sval. Eller så måste jag hitta en man som tål lite krass, rak kommunikation. Eller kanske en kombo.

Mina riktigt snälla vänner säger att jag måste träffa en stark man med god självkänsla. Bara såna kan vara med en stark kvinna, sager de. De är ju snälla som tror att jag är stark. De skulle se mig bära vin och vatten uppför spiraltrapporna här på vårt B&B. Nä, skämt åsido. Tydligen så räknas jag till gruppen "Starka Kvinnor", bara för att jag är företagare, vågar stå på scen, har haft lite udda jobb, rest runt en del, osv. Och visst, det betyder ju något. Men jag är också en helt vanlig människa med allt vad det innebär. Som tankar om att duga och prestera nog mycket, oro för barn och framtid, märklig dialekt, rädd för att bli sjuk, komplex för min kropp, dagar med mensvärk, fula kläder, lite pengar och gräsligt hår. Och givetvis helt fantastiska dagar och tankar om att jag lever mitt drömliv, har allt jag kan önska mig och är rikast i världen med min familj!

Ja, helt vanliga tankar som bor i en helt vanlig person. Är det inte ok då att få längta efter någon att dela det med?

"Sluta leta, ska du se att han kommer".... Nä, jag ska fortsätta längta efter en ny livskamrat. När min längtan dör, då dör jag också!

Och dö ska vi alla göra en dag. Men alla andra dagar ska vi leva.

 

 

Nu börjar bloggandet om! Välkomna till min lilla bubbla...

 

 

 

Fånga gårdagen

Nu när jag har Caritha här, så bara springer dagarna iväg! Eller inte ens det - de rusar iväg! I samma fart som en elitidrottare springer 200 meter häck på! (jag kan inget om sport, men det lät bra. ”200 meter häck”.) Så dagarna är upplevelseintensiva och vi vet inte hur det går till men plötsligt har en dag lagts till en annan. Vi trivs så bra ihop och hon jobbar som om hon inte gjort annat än drivit B&B! Jag har fått mer fritid på dessa dagar än vad jag någonsin fått här nere! Man kan ju tycka att jag skulle ha hunnit blogga också, men när vi haft fullt upp från 07 till midnatt, så kraschar jag isäng!

Och eftersom våra samtal är så interna och sånt som man bara delar med en allra bästa vän – så blir det inte så mycket att skriva om så här offentligt. Men vi har avhandlat allt från småskolan, tonåren, småbarnsåren, livskriser och ålderstecken. Och så lite kärleks-skvaller däremellan. Precis så som det ska vara, med extra allt!

Så jag sammanfattar de här fyra dagarna med några bilder! (har inte frågat om jag får lägga ut bilder på henne, men hittade några där hon var med. Men ändå inte:-)

 

Här står hon i köket och tittar ut över "Place Nationale".

 
och här pressar hon juice, så snabbt så jag knappt hann fånga henne på bild...
 
 
Här är vi på utflykt till Monaco! och den här "trappan" var en badplats... inte så mysig tyckte vi, så vi gick vidare...
 
Nu börjar det likna något! En riktig liten pärla till strand hittade vi till sist!
 
Det är varmt här nu...! Så vi struntade i shopping och försökte hitta nedgången till stranden istället:
Se där! (och där fick jag vara med på bild också!)
 
Annars var det ju Caritha jag skulle fota. men inga badbilder ville hon ha med. Men det var båten jag fotade.
 
En "Klassisk" fotografering i Monaco. Bergen, båtarna och turisten!
 
Monacos Yacht Club väntade någon... röda mattan och kameran uppställd. De ville inte ha oss på besök i alla fall...
Ja, man får tycka vad man vill om Monte Carlo, men vackert är det!
Kontraster...
Men nu då! Tänkte ändå få en närbild här i slutet av bloggen... men icke! Här gör vi en klassisk fotografering av maten. "My Sushi" hette stället som serverade mat som både var vacker och fantastiskt god!
Idag har vi åkt på utflykt med Scootern till Juan Le Pins och självklart badat! Ikväll var det 32 grader varmt här. Jag kan bara gissa hur varmt det var mitt på dagen... vi låg i vattnet mest hela eftermiddagen.
 
Bara i morgon kvar då... sen åker hon hem :-(
Fast alla (läs jag och mina gäster!) vill att hon ska stanna! (kanske inte hennes familj, men...)
Nåväl, underbart är kort.
I morgon ska vi ta fler kort.
I Nice.
 

Gamla och nya vänner

När jag började årskurs ett, var jag en mycket blyg och försiktig tös. Jag hade inte velat gå "lekis" (som på den tiden var frivilligt och jag hade en snäll mamma som lät mig vara hemma.) Jag hade prövat några gånger att gå dit, men flannelografen och fröken tyckte jag var tråkigt. Och efter bekantskapen med flourtanten var det kört på riktigt - jag gick aldrig dit igen. Hon hade varit dit en gång tidigare och instruerat hur man skulle göra, men den dagen var jag tydligen hemma. För nästa gång hon kom så visste alla hur man gjorde. Utom jag. Hon gick runt med brickan med de små plastmuggarna på. Alla satt redo när hon med tidtagaruret i högsta hugg sa "varsågod".  Jag tog den som en snaps.

Och insåg rätt snabbt att alla andra hade kvar vätskan i munnen. Trots min ynka ålder, förstod jag att här gällde det att rädda sitt skinn. Så jag började samla saliv. Vet ni hur svårt det är när man är nervös ..? Efter den minut eller två som gick så hade jag ändå en liten loska att spotta ut jag med. Man vill ju absolut inte sticka ut i den åldern! (Det gick ju över...) men det värsta var ju inte att jag spottade ut mindre än de andra, eller rädslan för vad tanten i flourvitt skulle säga. Utan den totala skräcken var om jag skulle dö av den illa luktande vätskan som jag just hade svalt! Och ingen vågade jag fråga. Jag var ju så blyg...

Så med den snapsen slutade min lekisperiod.  Jag förstod redan då att skolan var ett högriskprojekt.

 

Men sen då ÅK 1 skulle börja på hösten var det bara att gå. Jag kan bara gissa vilka mutor mamma hade fått ge mig. Förmodligen i form av socker (det var den vanligaste belöningen i vår familj) Nästan det enda jag minns från åk 1 var den första skoldagen då jag skulle ropa JA och räcka upp handen när fröken sa mitt namn. (Var nervös och visste inte om jag skulle klara två saker samtidigt:)) och sen minns jag Caritha. En nyinflyttad familj i Bergsviken med två barn, varav en som började i min klass. Hon var lika blyg som mig. Vi fann varandra där. Och nu, snart 40 år senare, är hon fortfarande min vän!

Och hon är just nu på väg hit till Antibes för att hälsa på! Jag längtar!! Det blir lite som på läger, hon ska bo med mig i den lilla "studion" vi har här och så ska hon få hjälpa mig att jobba lite så vi får mycket fritid tillsammans! Win-win situation!

Här en bild när vi gick ut ÅK 6. Hälften kvinna, hälften man. (Minns att jag alltid var avundsjuk på Carithas tjocka hår och på att hennes lugg, gick att fixa till så bra. Kolla "swungen" på luggen")

 

Nu blir det en lång parentes:

(på tal om läger så var jag och Caritha en gång på Hindersön på nåt slags religiöst läger, som barn alltså, skulle aldrig utsätta mig för det i nutid! Och det var första gången jag insåg att det var långt mellan Luleå och Piteå. Jag ville bara hem heeeela tiden och längtade förtvivlat efter mamma och min alldeles egna säng, istället för en regnblöt sovsäck, luftmadrass som pyste ut luft, i ett tält fullt av mygg.  Jag minns till och med vad vår ledare hette. Sally Sahlén. Vi hatade henne. Förlåt Sally om du fortfarande lever och av någon anledning läser det här. Men jag var mycket grymmare som barn än vad jag är nu. Och kanske det är på sin plats att be om ursäkt för att vi sa: ”Sally Sahlén med sina tjocka ben…” så fort du var utom synhåll.  Men vi var ju strandsatta på en öde ö i Luleå skärgård. Man kan få för sig vad som helst då.)

Kanske därför jag aldrig har velat flytta till Luleå.

 

Det där var en liten tillbakablick i alla fall. Förutom läger så har jag och Caritha delat det mesta genom livet. Några år i tonåren var vi ifrån varandra men hittade tillbaka och det är jag så glad för! En sån ”historiebärare” som hon, har jag bara en av.

 

Men jag måste visa lite bilder från igår! Jag var på Villa Asmodee, bara 15 min promenad härifrån. Det är några svenskar som driver denna villa, där man kan hyra in sig i lägenheter eller rum med självhushåll. Ett jättefint alternativ till Rue Sade B&B! Om ni vill komma hit när vi har stängt (de har öppet året om) Eller om ni tycker att gamla stan är för livat, för dyrt eller för lite grönska:-)

Vid middagstid gav jag mig alltså ut, utanför murarna i gamla stan. Jag är ju som van de här små gränderna nu och har ju inte tagit mig för att åka på så många utflykter. Dels för att jag jobbat för mycket, och inte hunnit åka långt bort. Men också för att det är ju lite roligare när man är två att hitta på saker. Så därför var promenaden bort till Villan, bara den, ett äventyr:

 

Här är pås-Åsa på G! Lite väluppfostrad är man väl ändå och går inte på middagsbjudning tomhänt! Lite jordgubbar och choklad fanns i dagens påse:

 
 
Få se då... var det åt det här hållet jag skulle...? Eller åt det hållet?
 (passade på å sola lite på vägen, eftersom jag inte gillar att sola på dagarna - för varmt! Kommer att komma hem blekare än alla andra:-)
Nåväl, bara en liten omväg senare hittade jag villan!
 
 
 
 
 
 
 
Och där Gudrun Månsson tog emot. Om Caritha är min "äldsta vän" så är Gudrun den allra färskaste! En riktig goding att sitta å prata med!
 
 
Så lite vyer från utsidan av huset:
Många små uteplatser i den gröna trädgården:
Bara en liten detalj av många...
Ah, små "gränder" bakom huset och jag kände mig som hemma!
Utsikten från soldäck, uppe på taket!
Den lilla trappan upp:
Egna apelsinträd!
 
När Ingrid hade jobbat klart så gjorde hon oss sällskap till middag. Det blev en mysig stund ute på terassen, där jag fick höra deras historia (jag tycker det är så intressant var människor kommer "ifrån". Inte vilken stad, utan vilka upplevelser). Det visade sig att Gudrun hade hållit på med teater för längesen, men att det slutade med att hennes man Claes, satsade på det istället. Jag behöver väl inte säga hur det gick :-)
Men jag tror att barnen och föräldrarna på det fritids som Gudrun driver, är mycket tacksamma över att hon istället för teatern, satsade på barn och ungdomar!
 
Och Ingrid fick berätta om huset och dess historia (som jag måste läsa på om innan jag kan återberätta!), om sina barn och sin hund och sitt arbete hemma i Sverige. Även det intressanta historier. Det är alltså Ingrid och hennes man som driver Villan. Och Gudrun och Claes har bara (eller det är väl inte så bara!) ett litet delägarskap i huset.
Här tog jag ett litet "tjuvknäpp" på damerna medan det fortfarande var ljust:
och vips, var det mörkt!
 
När klockan närmade sig midnatt så var det dags att lunka hemåt igen. Snälla Gudrun följde mig på den "mörka delen" av gatan och så vinkade vi av varandra när vi kom ner till vägen som går vid havet (lite större och mer upplyst väg!)
 
Skulle ta ett foto, men hon var lite suddig... :-)
Kan bero på min kamera. Eller vinet. Eller att jag var ostadig på handen.

Men till slut fick jag till det! (eller "auto" på kameran alltså)
 

Nu ska jag strax åka till flyget och ta emot min gamla vän. Fast hon är inte gammal, utan ung i sinnet, så den här veckan kan bli hur go och glad som helst!
 
 

Skinka med spets!

 Idag har Australiensarna och Fransmännen checkat ut. Och ett par Norrmän checkat in. Det betyder att jeg har akkurat sex stycken fra Norge här just nå. Å de e så koseligt!

Jag tillbringade många somrar i Norge som barn (då mammas och pappas något udda religion, tvingade dem att åka långt för att hitta gelikar) och lärde mig då lite norska.

Så nu prövar jag frikostigt och vi får alla skratta högt! En härlig familj med mycket prat och skratt, som ska bo här en vecka (som också var här ifjol och lät mig veta att de då minsann fick pocherade ägg till frukost varje morgon av den dåvarande föreståndaren. Jag lovade att lära mig till nästa år. Då förmodligen det är någon annan här i huset. De verkar byta folk varje år här, tror man blir liksom utsliten efter en sommar. Men vi är ju två, tack och lov! Så vi lär bara bli halvslitna:))

 
 (skulle lägga in en bild här på när jag var sliten. men jisses vad ful jag var. Ska man försöka göra någon slags reklam för sig själv ska man väl inte... Men vänta nu! Jag sa ju att jag skulle vara mig själv fullt ut.. ok. här kommer en ful-bild: )
 
 

Vart var jag...? Norska ja. Och engelska, det funkar. Men så kom då det där paret igår som var från Marseille. Lika förvånade som de var, över att jag inte kunde franska på ett Franskt B&B, var jag över mina franska gäster! Min chef hade sagt att jag kommer att klara mig med engelska "Det kommer inga franska gäster hit" sa hon. Fast på skånska. Och man ska inte lita på dialekter man knappt förstår. Hon kan ha menat något annat.

Nåväl. Knagglig engelska, franska, kroppsspråk och lite pitemål, så har de både checkat in, sovit, ätit och checkat ut. Glada i hågen med löfte om att komma tillbaka till det här stället där man skar hårdost med en kniv de aldrig sett förut (alltså osthyvel) eller "sweedisch cheeseknife" som jag sa när jag förevisade hur man gjorde.

 

Ett annat "moment" jag minns från senaste dagarna, var då fotografen/musikern Gunnar plockade ner ukulelen från väggen och sjöng en sång om Alyson - till vår fina gäst Alyson från New York. Hon kommer aldrig att glömma den utcheckningen, tror jag! Bara ett exempel på hur fint det kan bli när många olika människor och nationaliteter möts under en eller flera måltider.

Här är jag och Alyson på takterassen

 
 (ändå hyftsat snygg-bild. Hade kammat mig i alla fall. Å bytt om och jag tror jag hade mascara också)

 

En annan lite udda sak som jag tänkt på, är när jag gör i ordning frukosten...

På skinkfatet lägger jag fint upp några skivor äkta Parmaskinka (som är så kul att köpa, för jag får säga "säänk transchees schjamboon de Parma, sil vo pläää - och får fem tunna skivor av denna delikatess) Men sen brukar jag ha en billigare variant, köpt i plastförpackningar på Konsum (eller Carrefour som det heter här). Vi har ju ändå ansvar för ekonomin och efter att jag av misstag köpte TJOCKA skivor skinka till en frukost för typ 40 euro så har jag bestämt mig för att återgälda det med Carrefour-skinka lite nu och då.

Nåväl. Där ligger de på fatet: fem rullar av den exklusiva skinkan, men den är ju "handskivad" och lite sladdrig och svår att få riktigt snygg. Den ena mindre/större än den andra och man får nästan pussla ihop dem. Absolut inte motbjudande, men som sagt – svåra att fixa till.

Bredvid ligger fem skivor "plast-skinka" som man lätt kan rulla till vackra kreationer. De ser likadana ut, med en exakt precision har de t.om fått fettranden att lägga sig som en vit liten spetskant runt den annars något torra köttbiten.

(Ni förstår vart jag är på väg, va? Nåväl, jag fortsätter ändå...)

 

När, låt oss säga, 8 personer har ätit frukost (som förstås består av många andra delikatesser!) så ligger det kvar fem bitar.... Parmaskinka. De andra har försvunnit från faten.

 

Lite så kan jag känna mig. Som en exklusiv Parmaskinka, som har ett värde, en smak, ett innehåll som få. Bredvid mig finns Carrefour-kvinnor. Och männens blickar följer dem. De blir plockade. Valda. De som har kroppsdelar i plast, är vackra och har kläder med spetskant.

Nej, jag är inte bitter! Och nej, jag vill inte ha en man som söker det perfekta yttre. (även om jag ibland kan ”rustus – uppus” och bli gode snygg)

Nej, kära vänner. Jag inväntar en gourmand som har den goda smaken att välja en handskivad, ihop-pusslad och exklusiv Parmaskinka!

 

(Man måste vara i Frankrike för att komma på att jämföra sig med en skinka. Poeten i mig har vaknat...haha! Den och mycket mer! Gå å lägg dig Åsa!)

 

En liten blid-vy över min kväll bara:

Det är så mysiga små ställen här! Men jag åt nog lite tidigt, var ensam på restaurangen kl. 20.00.

 
 

Här är allt man behöver: Mat, vin och en telefon.
 

 Av någon anledning kom det in en dessert också...! Orkade en fjärdedel bara... proppusmättus!

 

 Gick hemåt vid 22.00 och kände mig som den här damen: Mätt! (och möjligtvis lite gravid. Känslan alltså av att ha för stor mage)

(jag måste förklara mig hela tiden, för det fanns folk som trodde på allvar att jag hade friat till Cia, den morgonen då hon gett mig sovmorgon. Så nu skriver jag tydligt att jag ÄR INTE GRAVID. Bara jävligt mätt. Punkt)

 

 
 
 

Både glad, arg, trött och rörd!

Idag har det varit en trött dag. Men jag har ändå pysslat på i maklig takt (undrar vad maklig är för takt egentligen..)...avkalkat kaffemaskinen och vattenkokaren, putsat nåt fönster, städat ett rum, handlat blommor och mat, skurat Scootern (som var skitig efter stillaståendet) skurat i entrén (det är nån jä-el som står och pissar på nätterna mot våran dörr tydligen. Och med ett litet "motlut" så rinner det så fint in i hallen och sprider en liten odör när morgonvärmen börjar komma... Tror jag ska sätta upp en bild på mig själv i "pisshöjd" och skriva "Det är jag som skurar bort din urin varje morgon!" Men då skulle han väl pissa på mig istället. Jo det är en HAN! här är jag fördomsfull, men vilken kvinna skulle få för sig att urinera mot en ytterdörr..??? Och jag vet att Cia tycker att "pissa" är ett fult ord och att man ska säga "kissa" istället. Men just i det här fallet tycker jag PISSA är ett jävla fult ord på ett jävla fult sätt att tömma blåsan! Så där ja.)
 
Och mycket har strulat i huset tyvärr!  och efter Cias veckor med varmvattenberedare, läckor och avloppsstopp så hade nu turen kommit till tvättmaskinen:

Tro det eller ej - men tvättmaskinen kan tala Svenska!! (Mer än vad min dator kan just nu - fortfarande någon inställning som gör att den vill skriva engelska hela tiden! Tack alla perifiera vänner som engagerar Er. Tyvärr funkar det inte, så jag ringer min riktiga support i morgon. Riktiga = de tar betalt)
 
Nåväl. Efter en omstart funkar den igen, men jag ska ändå ringa eftersom den är ny. Tvättmaskinen alltså.
Jag tycktes vara klar med allt pyssel runt 18 och då tog jag en bok och gick ner till stranden. Alldeles lagom varmt för min del runt den tiden. För första gången kom det fram en man till mig och började prata! Han var inlevelsefull och talade om livet, kärleken och döden. Antingen var han poet eller så hade han rökt på, haha! Eller så var han bara fransk! Är franska män verkligen så där? Han var musiker och pratade frispråkigt om både musiken och sitt brustna hjärta! Söt, lite för ung men han var riktigt trevlig! Om jag ville skulle jag få privatlektioner i franska av honom. Tror att han ville mer än så faktiskt, så jag känner mig riktigt smickrad. (kanske han hade väldigt dålig syn också...?!) Och vem vet, kanske sitter jag på en strand och lär mig oregelbundna verb av en poetiskt trummis så småningom!
....Fast ni kan slappna av - det blir inget SÅNT SOM NI TÄNKER PÅ (särskilt utsvultna långrelationsmänniskor, som drömmer om en romantisk, bekräftande, fransman och tänker att det vore väl helt fantastiskt...!) Nej, jag har mitt fokus på annat håll.
 
Jag längtar hem till ..... ALMA... denna lilla lurviga kärlek!
 
Inte kan jag fastna i Frankrike med nån poet! Jag ska ju hem och ta hand om mitt hjärtas fröjd och glädje! Ja, för barnen behöver jag inte längre ta hand om och givetvis älskar jag och längtar efter dem också! Men den där lilla krullbullen till hund jag har - hon har kommit mig så nära. Jag undrar hur folk utan hund tänker nu...("alltså, hon jämför hunden med barnen. Det där måste vara en mycket sjuk människa")...
Ja, kanske är det så, eller så är det bara en för lång story att berätta hur hon kom in i mitt liv en gång för några år sen då jag behövde livslust. Ny lust att leva. Den historien tar jag en annan gång. Så jag må vara sjuk, men... Peter och Anna...! Ni som tar hand om henne - kan ni skicka nån bild är ni snälla! Inte för tidigt på morgonen så jag börjar lipa till frukost, men sen lite senare på dagen .. ok?? :-)
 
 
 
Jag delade det här klippet idag på Facebook, så här är länken till hundälskare: (och är du som jag - lite känslosam så kan det bli "pollenallergi" akut i ögonen...)
 
Ikväll gick jag en promenad runt stan, det är alltid mer folk på fredagar. Det liksom sjuder här.. och ändå är inte värsta högsäsongen igång än! Den här parkeringen av en liten bil utanför en restaurang, den gillade jag! Antingen var det ägaren till restaurangen som parkerat där. Eller så en lat gäst.
 
 
 
Så med alla dessa känslor, arg, trött, lugn,längtansfull, smickrad, ledsen, glad, pirrig....frågar jag mig själv:
Har du PMS Åsa??? Eller är du bara mitt i livet med allt vad det innebär att känna sig levandes?!
 
 
Det får vara hur det vill. Nu åker öronpropparna in och jag stänger ute partyt utanför fönstret och njuter av lite vila!  Vi hörs!